fredag, april 04, 2008

En brioche

ville du ha det? Jag tog in en liten korg, sa Chao Min. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon anledning att tacka nej till en brioche.

Det var tyst en liten stund. Min telefon ringde. Jag valde att nonchalera den.
-Vad har fört dig till Ticino? Fick jag ur mig.
-Vackra Ticino sa hon och vek undan med blicken.

Hon är nog äldre än vad jag är. Men svårt att säga. Jag gissar det baserat på hennes ögon, tänker jag där jag sitter och undrar om det var hennes fulla svar.

-Jag flyttade hit för inte så länge sedan. Jag följde ett måste. Jag var gravid vid det tillfället.
-Så du har barn? sa jag.
-Nej tyvärr inte svarade hon och såg mig rakt in i ögonen. Det brändes hemskt. Men det var en naturlig fråga och hon svarade mjukt.
-Jag beklagar oerhört. Jag la ner min brioche och torkade mig lite diskret. Jag såg ner en kort stund för att kunna behärska tårarna som lurade bakom ögonlocken.
-Ja det är hemskt sorgligt. Även fast mitt barn finns i livet. Bara inte hos mig.

Efter att ha spillt ut sin livs sorg frågade hon vem jag var. Skrattandes sa hon, vem är svenskan som burdust ber att få bli bekant. Våra samtal känns som de naturligaste i världen. Vi har möts förut, jag och Chao Min. Det var hon övertygad om.

Kommande möten kanske jag ska be om Chao Mins tillåtelse om att få spilla ut på min blogg.

9 kommentarer:

Solrosfrö sa...

Nu gråter jag en liten skvätt... Ett glad rödvin tror jag blir bra nu. Tänk om detta leder till en ny vänskap, bara för att du lät dig stanna upp där och då. Är detta mindfulness Anna? Då tror jag att jag har greppat konceptet... ;)

sara sa...

Dio mio, så sorgligt. Tänk om man anade vad människor går omkring och bär på?

C. Meow sa...

... och tänk att någon vågar fråga! Tack för att vi får tjuvlyssna lite på era möten. :)

Dubbelörn sa...

Jag läser, slukar dina ord, helt fascinerad o trollbunden. Glömmer nästan att andas... vill bara ha mer!

Du är fenomenal på ord...

Kraaam

Anonym sa...

Du är bra på att uttrycka dig! Blir intressant att läsa fortsättningen.

Peace in mind sa...

De där hemligheterna som bara väntar på att få delas av någon med varm röst och trygga ögon. Kanske är det så att vissa människor lättare får den förmånen?

Så härligt att väcka viktiga frågor till liv, och ge livet en ny dimension.

Anonym sa...

Jag vill läsa mer... väntar på nästa klapitel!

Petra sa...

Spännande...fortsättning följer hoppas jag.

Annie - PD sa...

Gåshud här, finfint skrivet!! Blir extremt nyfiken på nästan möte...