Jag har inte så många väninnor här i lilla Locarno. Men ganska många sett till hur länge jag bott här. Min allra första älskade galna Cristina ifrån Columbia står i en egen division. Så har det bara blivit. Vi är kanske som natt och dag i mångt och mycket men drar helt klart ut det bästa i varandra. Vi kan skratta så tårarna flyger. Vi kan tjafsa men utan riktigt arga känslor, det rinner liksom direkt av. Så är det danskan, så är det italienskan men till hälften kroatiska och så är det hon ifrån Taiwan. Det finns fler, men inte på samma djupa plan.
Tre av dessa fem kvinnor inklusive mig själv väntar sitt tredje barn. Och, ingen av oss har faktiskt pratat barn, om längtan eller icke längtan efter en till. Vidrört men thats it. Cristina ringer mig när jag är i vecka 3 och gråter högljutt. Hon är gravid. Det var inte vad hon tänkt sig. Idag är hon lycklig. Först var det en chock. Hon tycker sig vara för gammal bara, fast hennes ålder varken syns eller märks. Mirjam som har två små killar och som är både allämnläkare och tandläkare ska få sitt barn i augusti. Cristina och jag har fått samma leverans datum. Är det ödet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ödet! Och så kul att ha smått samtidigt :)
Tror också på ödet! Vägar som korsas i livet är nog många gånger meningen...
Jessika - nästan spooky... Men kul :)
Sara - Mm, jag tror på sammanträffanden jag med.
Så roligt! Jag tror mer på slumpen än ödet men det är ju lika roligt för det :)
Petra - :) ja vem vet... ödet versus slumpen... Och ja kul är det hur det än är :)
Skicka en kommentar