Det glädjer så

när man upplever stark integration, som så ofta sker genom barnen. Lilla H har speciellt en väninna som är "proprio italiana" och vars familj verkligen tagit in oss alla i deras gemenskap. De är utan tvekan bästa väninnor, de lyser när de ser varandra, de har samma intressen, de visar respekt och kärlek. Underbart.

Hennes mamma ringer mig ofta. Vi har samtal på 30 minuter på italienska. Hon har all överseende i världen av mina språkliga misstag. Hon skrattar hjärtligt, vilket glädjer mig, när jag verkligen trampar i klaveret. Man kramar en kudde, inte ett kök, t ex....

Idag är hon hos oss, lilla Sabrina. Nästa onsdag är lilla H med dem. När vi kommer tillbaka från vår långa kommande Sverige tripp är lilla H medbjuden till Garda land med deras familj. Jag önskar, sa Sabrina till lilla H, att du var min syster. Då kan vi vara systrar, fast på låtsas, svarade lilla H, när de sågs i morse.

Det glädjer mig extra att se att barnen har äkta vänskap här. Samtidigt smärtar ju kunskapen att vi kan flytta. Som på alla mynt finns två sidor. Man kan njuta av vetskapen att man har vänner i flera länder, liksom man kan välja att sörja de man flyttar ifrån.
Jag har alltid valt det första.

Världen krymper, avstånd är inte så stora längre. Kan man språket, koderna, kuturen och har vännerna där, kan man välja att spendera sommaren tillsammans med dem man annars inte kan umgås med.

Flyttar vi härifrån kommer vi åka skidor här. Flyttar vi härifrån kommer vi spendera sommrar här. Det vet vi säkert. Tänk att kunna åka på sommarläger i Italien, som 10 åring t ex, med nära vänner. Fast man är svensk och bor i Sverige. Att kunna bjuda in en god vän från Schweiz/Italien att hälsa på oss i Sverige, en vecka eller två.