Det kickas i magen, det boxas, det hickas. Tränas helt enkelt. Magen är som en basketboll. Det är sommar och varmt. Titt som tätt lägger jag bägge händerna på magen och säger hej du lilla.
Det har nu gått runt 21 veckor sen alla hjärtans dag då Juno lyckades boa i sitt lilla ägg. Ett valentinbarn kan man nog kalla det då.
Lilla H sjunger ofta för magen. Lille O kramar runt den. Det är himla gott.
Jag lyckas inte kliva upp i vikt så bra säger de. Knappt 4 kilo nu, 3.5. Man ska ha gått upp minst mellan 5-7 kilo säger varje bok. Bara min läkare känns lugn. Och jag undrar varför jag stressas av vikten. Det är ju min tredje graviditet. Jag vet. Det kommer sen. Eller jag tror i alla fall det.
Tänk att få tre friska barn. Vilken gåva.
På fredag ska vi ut och flyga. Vi ska semestra i värme i annat land. I goda vänners lag. Veckan efter ska vi göra ultraljud igen. Barnen har jag lovat får följa med. De är lyriska. Att jag inte kom på det förut. Klart de ska få vara med och kika!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad spännande för O och H att få vara med och kika på det blivande syskonet! Kul sedan när de blir äldre och kan berätta för Juno att de minsann fick se denne/a redan i magen. Hoppas att ni får en trevlig resa!
/Anna S.
Anna S- Ja, det längtar faktiskt, ska bli kul! Tack :)
Klart de längtar, måste ju vara superspännande. :)
Skicka en kommentar