Kärlek, närhet och skratt. Även gökboet som råkar vara mitt kontor. Även balkongen, vardagsrummet och sovrummen. Även trädgården och parkeringsplatsen. Överallt får själen sig vitaminer. Eftersom det känns när man ser då man är där, så måste det vara så.
Vi bor i en chokladsask, innehållande de mest utsökta pralinerna. Ögongodis på högsta nivå. Utsiken är så tagande, hänförande, underbart slående att det är som vitamin för själen. Vi insåg inte hur bra vi skulle må på denna plats förrän vi satt här. Mellanlandingen i Italien, våra krokiga vägar hit var det en mening med. Utan dem hade vi aldrig hittat denna oupptäckta pärla. Det vet vi säkert.Vi hackade på ett sammanträffande, utan att själva förstå helt varför vi gjorde det så spontant och självsäkert. Nu vet vi varför. Detta är vårt Nangiala. Nangila tar en till sig utan att fråga. Så måste det vara.
Mitt i detta ögongodis passerar en av världens renaste luftpassager sägs det. Så måste det vara. Det känns och passar in i vårt nyfunna paradis. Vitamin för själ och lungor. Här är lätt att andas, vart jag än vänder mig ser jag. Att se är lätt att glömma. Här behövs inga tandpetare för att öppna våra ögon. Vi bor i en chokladask, ljuvaste sorten. Inget vill mina ögon missa, inget går obemärkt förbi. Att se smakar gott. Att se kan smaka, så måste det vara.
Att se molnens slöjor om morgonen lätta på några få minuter, att se stadens ljus refelktera sig i vattnet för att sen en efter en släckas. Att se bergens majestätiska prakt som fåfängt speglar sig och tar plats i det gröna glaciär vattnet. Där, en skärmflygare som likt en örn sakta dalar. Och där en örn. Där, ett moln som liknar en båt. Och där en båt seglandes på vattnet. Se, bergens gröna dalar, en två tre. Citronträd och palmer vajandes med lövträden, magnolia, camelia, där, där och där. Så vips dimma igen. Det är höst, det börjar bli rött och gult. Eller är det fyra dalar. Ja ett moln gömmer en till. Så måste det vara. Fyra.
Jag går ut på balkongen mitt i frukostbestyren, luften smeker mig, len och ren och frisk. Medan jag står där lättar dimman igen. Nu ser jag till andra sidan, inga dimmoln som leker kurragömma med naturen. Alperna, vattnet och förmånen att stå högt upp och blicka ner ger en vy som är vitamin för själen. Idag vankas 23 grader. Det är höst. Bara en sån sak ger vitamin åt min själ. Vi bor i Nangiala. Det är vi säkra på. Så måste det vara...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det låter helt underbart. Jag vet vilket fantastiskt landskap du har runt omkring dig och när du skriver om det längtar jag dit. Vad härligt att vakna med den vyn, vilken svindlande frihetskänsla och vilken inspiration. Att därtill ha den friska rena luften. Det var modigt att lämna Sverige, men tänk vad ni har hittat i stället.
Nässelblom & choklad - Vart bodde du när du bodde utomlands?
Jag har inte bott utomlands, men jag har varit en del i Italien ändå. Angera, heter min pärla vid Lago Maggiore. En pyttestad, eller snarare en by, belägen vid östra stranden av sjöns södra del. Min man har släkt där, så ibland har vi bott hos dem eller t o m kunnat låna deras hus. Jag har naturligtvis tagit båten till olika platser runt sjön och till turistattraktionerna Isola Bella, Isola Madre och Isola del Pescatore (tror jag de heter). Väldigt vackert.
Det är så vackert. Jag har varit mycket i de delar som du beskriver, kanske inte just precis där; men nära. Och jag vet att skönheten är hänförande.
Sara - Den är verkligen det. Just nu känns det som jag sitter i ett flygplan och tittar ut. Klart där jag är men bara moln inunder, kunde likagärna vara 3000 meter upp i luften!
Skicka en kommentar