Solo made in Sweden...

Lille O vart tog svenskan vägen? Vi rättar och rättar, påminner och påminner. Tröttsamt mycket. Men så får man kanske inte skriva, det är vår uppgift att uppehålla svenskan på en hög nivå...

-Ge mig ostet mamma
-Osten....
-Vad vill du ha för bröd?
-Två vita bröder tack mamma.

VA!? Hjälp. Och lite ha ha ha. Fast sen magknip. Allt slutar på t just nu. Han behöver snabbt svenska som hemspråk! Lilla H skrattar, hon tycker han är kul. Han ser uppgivet på mig, -mamma förstår säger han. Ja din mamma förstår, senast idag pratade jag med min mamma som sa, nu skärpen man sig. Skärper sig mamma heter det. VA!? Skärpen som man har runt magen väl? Det trodde jag! Så skrattar jag, liksom lilla H gör åt sin bror. Jag tror jag skulle komma långt om det fanns en tävling i rolig svenska, dvs ytis svenska, främst i missförstådda ordspråk.

Och visst inser jag att lille O snart skrattar åt oss, vår italienska är knappast bättre än hans svenska. Jag har ju för er som följt exilmamman bloggen beställt 6 män istället för ägg, och ett flertal andra felsägningar. Dessutom böjer vi verben som om vi vore 3 år, fortfarande. Kanske är det något med vår släkt som driver oss till att alltid vara ytisar, en gen som liksom driver oss till att prata flera språk samtidigt i olika länder och göra soppa av det. Språksoppa. Men ärligen det är berikande att kunna blanda språk, fast det är halvt förbjudet av många, plocka de ord på olika språk som bäst och mest betyder det man vill färglägga med.

Lille O är ju made in Sweden by Swedes, men det är inte något som präglar hans språk just nu. Det är italienskan som har tagit över, och den gör det mer och mer och mer. Fast han pratar ju svenska hemma såklart. Men med italiensk meningsbyggnad och ändelser och prepositioner är verkligen helt åt fanders. Tänk om det är en en fas, eller om det bara blir så för honom. Helt italienskt.