Är att träffa familjen Haugaard från Köpenhamn och familjen halvsvensk halvddansk med våra 7 gemensamma barn och att även de svensktalande barnen pratar italienska med varandra. Uteslutet.
Att jag sitter och pendlar mellan svenska och engelska och numer kastar in flera danska ord för att lättare göra mig förstodd för dansk skallarna. Och dansk skallarna försvenskar deras danska när de behagar för svensk jävlarna. Ibland hoppar vi över till engelska, som när vi verkligen inte vill att någon ska missa något i det man berättar. Som en försäkran. Fast det egentligen inte behövs, i alla fall inte längre.
En sak är dock stensäker. Jag fattar inte ett skit när barnen pratar italienska med mig. Där är jag benhård. Tack vara Ina har jag blivit obstinat på den punkten.
Tänk att danskarna ser oss svenskar som riktiga vildar när det handlar om att hantera alkohol. Och att vi ser dem likadant. Fast ingen av oss tycker det stämmer.... Hur blev vi jävlarna och de skallarna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Obstinat kan vara bra i rätt sammanhang :o) Jag tror benhårt att du gör barnen en tjänst, allrahelst i den "språksoppa" ni ofta befinner er i. De får rätt hjälp att verkligen bli tvåspråkiga istället för halvspråkiga - det skiljer 1,5 språk däremellan!
Skallar och jävlar? Ja, många nationaliteter har ju förstärkningsord som inte är så... konstruktiva. Det "annorlunda" är konstigt - jag tror att det börjar där. Sen gäller det att umgås med det annorlunda för att inse att annorlunda berikar, inte tvärt om. Precis som ni gör hela tiden!!
Ina- hej! so right you are.. Jag är nog dubbelt halvspråkig ; )
Skicka en kommentar