Walking on memory lane...

Tittar på barnen som leker leker leker. Fantasin flödar. Hela dagarna. Lille O har fyllt 5 år, en ljuv ålder, jag vill äta upp honom hela tiden. Lilla H är ju "stor" i våra ögon, blotta 6 år. De leker och har alltid lekt helt fantastiskt bra ihop. Förutom möjligtvis när lille O var helt nyfödd och lilla H slog honom på huvudet varje gång hon gick förbi... Men det gav sig efter några dagar. Jag lämnade lille O iskallt på golvet och gick ut ur rummet när lilla H var kvar. Gömde mig. Då pussade hon på honom. När jag klev in fick han sig en lätt känga. Hon var lätt att läsa : )

Nu är klockan snart 14.00 och de är sen 09.00 inne i samma fantasi. Lite rekvisita har de med sig. Byter rum ibland gör de men leken fortsätter. Även under lunchen behåller de sina egen skrivna roller.

Jag är som lite uttråkad. Maken kommer hem i kväll, jag har packat barnens väskor inför måndagen. Jag har lagt fram alla våra skidkläder till imorgon. Läser tidningen finner detta....

Lille O var nyfödd, 5 veckor. Lilla H fick insomningsproblem minst sagt när han kom. För att vi försvann till BB mitt i natten? Hennes pappa promenerade med henne på söders backar till 03.00 ibland. Hemma var jag med vår lille nyfödde 2:a som rosslade som om han vore 110 istället för 5 små veckor... Jag grät, han kämpade, maken var utpumpad, dottern sjöng där de gick på söders höjder. Vi visste inte bättre än att promenera denna period. När maken kom tillbaka var vi båda så trötta. Men någon skulle vaka. Över lille O. Efter några dagar väckte vi varandra med 30 minuters mellanrum, man bara orkade inte längre. Vi var så oroliga, så trötta och så apatiska tillslut. Då åkte vi på en magsjuka, en ordentig en. Jag bara grät vid toaletten med lille O i famnen, med en ettåring som tultade runt. Med make som just startat eget bolag.

Vi åkte tillslut in på allvar, lille O och jag. Isoleringen. Han var inte yngst, det var det enda jag mindes av denna hemska RSV tid. Jag svimmade ca 40 sekunder efter det att vi kom in. Längre än så orkade jag inte hålla mig vaken. Jo, jag minns en sjuksköterska med, hon som var inne i vårt rum efter hennes pass var slut. Så att jag fick sova. Jag vet inte hur många timmar hon var där på sin fritid. Hon väckte mig först när O var riktigt hungrig.

Varför fick vi ingen hjälp? Måste det gå så långt? Vi blev utskrivna redan kvällen efter, jag hade fått lära mig andningsmassage. Men fick inget andningslarm med mig hem. Jag var så trött att jag inte ifrågasatte något. Jag var som en robot. Inställd på att vara bara. Överleva. FIck instruktioner att komma in så fort han andades dåligt igen. Att komma orgon och eftermiddag minst för att andas i apparat. Där gick jag med tvillingvagnen genom söder till sjukhuset varje dag, var det bra? Att sitta i väntrummet med liten yvig ettåring som kladdade på allt och alla och lille O som kämpade med andan i ett rum fullt med vuxna och barn. Herregud, får det vara så? Jag som vanligtvis skriker vid orättvisor eller när något känns väldigt fel var för trött. Att lyfta ögonlocken var nästan övermäktigt. Att skrika var inte tu tal om.

Vi överlevde såklart. Men näsan var på väg under ytan. När jag ser på de få bilder som finns från den tiden så ser jag en make med påsar stora som tefat under ögonen, smal, alldeles för smal. Jag själv gick ner allt under denna tiden. Jag blev smalare än före graviditeten med. Sömnbrist. Knäcker den bästa. Ren tortyr att vaka i dagar, lägg till oro och dåligt samvete för ettan med. Hur fick vi ihop det!?

Storebror tog lilla H en natt, trots att han skulle till alperna dagen därpå och vi kräktes hos oss. Då behövde vi bara vaka över lille O, det tyckte vi var fantastiskt. Vi pratade om detta under julen, min bror sa att lilla H hade öroninflammation med samtidigt. Det hade jag helt glömt. Då var en öroninflammation som en fis i rymden, måste ha varit, annars hade jag inte glömt det. Memory lane. Sometimes sweet, other times not.