Tyst här på sistone... Massor har hänt, så mycket att det känns som ett halvår sedan vi kikade ut över Lago Maggiore.
Skönt att vara hemma. Om en vecka börjar skolan för barnen. Tillbaka till skjutsandet mellan skola och aktivitet. Läxläsning om kvällarna. Gos framför en bok och en kopp te. Det känns välkommet.
Lille O har blivit stor under sommaren. Så känns det. Stor liten kille, snart 7 år. Han fortsätter vara en ordkonstnär på svenska. Imponerar med sitt vokabulär och egen komponering.
Lilla H ar blivit en tweenie. En mogen liten stor tjej. Som lossar linan mer och mer mellan sig och sina föräldrar. Att boarda ett plan och hitta platser före resterande familjen, att ta sig för och förekomma oss andra. Jag ser att hon njuter av det. Vi inväntar hormonernas anfall. Förhoppningsvis får hon vara liten tjej ett tag till. Det känns som om flickors barndom är kortare än killars. För kort.
Barnen gick över till italienska i den sekund vi landade. Annars har vi alla pratat svenska hela sommaren. Förutom med de miljoner italienare, jag färglägger givetvis antalet en liten aning, vi sprang på i Stockholm.
Redan på Malpensa igår kväll då vi landade, började vi le åt det italienska sättet. Det verbala smiskandet mellan folk som väntar på sitt bagage alldeles för länge i lagom påfrestande värme, är ett livfullt och väldigt högljutt spektakel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"Det verbala smiskandet"- underbar formulering :D
Välkommen hem! Och tack, semestern var prima men nu är det så där :/
Låter härligt! Förstår att det är skönt att titta ut över Lago Maggiore igen.
Smultron . jag tror jag snott det ngnstans. Måste vara en bok jag läst :) Du hösten kan ju ha fina glimntar helt klart den med, hoppas de kommer snart!
Sara - Ja, jag stirrar ; )
Att de ställer om sig så snabbt... barn är fantastiska ;)
Solrosfrö - Ja men det är fantastiskt. De ställer om när de hör italienska på planet, de ler och byter!
Skicka en kommentar