måndag, november 20, 2006

Du fattas oss...

Kära du som jag nu inte kommer höra ifrån mer. Kära du. Kärt barn har många namn. Vi använde två förnamn på dig, växelvis. Det ena för kärt att inte uttala, liksom det andra. Jag tänker på dig mycket nu, och jag har tänkt på dig titt som tätt genom åren. Du fattas mig. Jag höll dig väldigt kär. Nu finns du inte mer. Eller du finns, hos mig och så många med mig. Du var min förebild i två saker. Den ena var att hålla ihop familj. Där var du drottningen. Du fattas oss.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Sorgligt :-( Det är alltid jobbigt när någon som har betytt mycket för en fattas, men på både gott och ont finns de alltid inom en...

Ina sa...

Döden är ju så eländigt definitiv... Går ju inte att ångra. Som jag skrev i min förra blogg - jag önskar att jag kunde vara lika säker som dottern på att himlen finns där. Men oavsett vad man tror så har man personen kvar inom sig. Hon finns där för dig.
Kram

Nässelblom och choklad sa...

Trots att det är så livet är, är det ofattbart när någon kär försvinner från en. Visst finns de kvar i hjärtat, men de räcker inte. När något sådant inträffar tänker jag alltid på hur viktigt det är att fånga dagen och att göra det roligaste först. Sen är det så svårt i vardagen när alla måsten tar mer och mer plats.

Var dags glimtarn sa...

Sarachella - ja de finns ju det iaf. Tack för dina ord.

Ina- Tack och kram tillbaka.

Nässelblom - Tack för dina ord. Ja fånga dagen tror jag jag gör rätt bra nuförtiden. Iaf gör jag saker mer långsamt och hinner "se" och känna...