G R A T T I S vår 7 åring!!!

Stora O, vår prins, G R A T T I S !!!

Jag hann inte skriva det igår, på din dag. På något underligt sätt lyckades vi hålla ett lungt och kul bowling kalas med 21 kids och liten nyfödd.

Tack farmor som bar Matteo.
Tack lillebror som hjälpte till.
Och alla fantastiska vänner som alltid finns till hands här utan att man frågar.
Lille O (store O) fick till hans stora lycka många paket. Men alla fick sin väl beskärda uppmärksamhet och ett stort tack. Lika många paket bars hem till Matteo. Här överöses nyfödda med paket, tom från klasskompisar till barnen.

Tredje gången gillt

Vi fnittrade halva natten maken och jag. Lillprinsen är så liten, han är så liten. Mantrar vi i månens sken. När han om och om igen behöver ny blöja. Vägrar sova. Bajsar igen så snart han fått en ny blöja. Vi fnittrar att det var så här det var. Tänk så fort man väljer att glömma.

Vid sex på morgonen snarkar maken. Jag har vid den tiden slutat fnittra. Men känner ändå att de tre timmars sömn jag fick räckte. Amningspower, kallas det.

Fast nyss viskade jag till Matteo att om han vill ha en snygg morsa utan grått hår och påsar under ögonen får han lära sig sova på natten. Han kissade på mig medan jag viskade det. Har inte förstått hans budskap riktigt än.

Il postino

Lilla H slog sig riktigt illa i tisdags i skolan. Även hon fick ypperlig vård, av samma barnläkare som var med och förlöste Juno. Jag fick vända bort huvudet och försöka gömma mina tårar när jag såg henne. Därför är hon hemma och ska så vara i en vecka.

Det ringer på dörren och il postino undrar vaddan hänt. Inte med lilla H utan varför han levererar så mycket presenter till oss. Hon svarar som bara hon kan göra. Därför att jag vet inte. Något vill presenta oss helt enkelt!

Att föda på italienska

Jag är en fåordig föderska.

Jag säger: Vatten.
Jag säger: Hur lång? (om värken)
Jag säger: Hur mycket är klockan.

Vi lämnas mycket ensamma. Så som vi vill ha det. Jag säger inte ett ord på italienska. Jag vill bara ha makens hand, och hans information när jag frågar.

Jo ett ord sa jag. E vero, e vero, e vero, flera gånger om. När Juno väl är född. Undrar jag om det verkligen är sant.

Följetång

Små korta inlägg om livets största.

Så får det bli. Så länge tackar jag för era grattis. Stort stort tack.

Liksom kärleken kommer så där plötsligt, kom värkarna. Sen lördagskväll. Jag hade det på känn hela dagen. Vi åkte in vid midnatt. Lugna och förväntansfulla. Beslutsamma.

Sista smärtan ville 8.20 timmar senare ha sällskap. De kallar honom stjärnbebis. Han snurrade ut åt fel håll. Vi kämpade hårt, intimt tillsammans, det var en vacker förlossning. Tänk, smärta och liv, så tätt sammanflätat.

Han är så vacker. Vi befinner oss i den djupaste kärleksdalen, av ny bekantskap och känsla av lugn. Allt känns så....komplett. Självklart.

G R A T T I S

Lille Matteo!

Du fyllde år i söndags!

Så fin!

Vi älskar dig!

3 tankar

Jag ska föda barn på italienska. Det borde man kunna ta upp i sitt Cv tycker jag.

Jag jobbar på BF. Är jag knäpp då?

Juno om du kommer imorgon så har du födelsedag 7 dagar före din bror men 7 år senare.

En första virvel

Jag väntar nu på den. Den där första tanke virveln, att nu är det bara du och jag, tillsammans. En tid där alla andra är svaga konturer. Som liksom skuggor ibland dyker upp, för att sen lika fort försvinna. Även fast jag vet att de hela tiden finns där.

En tid där vi gemensamt kämpar, då man faller igenom ett schackt, där världen bara är din och min.

Jag tänker på den stora kärleken som följer. Även om den redan finns. Hur hjärtat expanderar till att igen bli dubbelt så stort. Där kärleken till dig kommer att fylla det nya utrymmet. Att det faktiskt fungerar så. Jag tänker sen på tomrummet, som jag i 9 månader hållt ordentligt uppvärmt. Bara för dig. Hur dina rörelser och dina former är inpräglade i min kropp.

Jag följer uppmärksamt dina rörelser så nära inpå. Jag kupar händerna över din rygg som så tydligt känns men som jag inte ännu kan se. Jag längtar att få kika in i den där nyfödda blicken, som inte kan beskrivas med annat än med ren magi. Jag är förberedd men vet att jag ändå kommer att bli överraskad.

Förunderligt

Jag har jobbat i 2 timmar idag. Men fått mer gjort än på hela förra veckan. Ibland kan det vara så, konstigt nog.

Vink vink

Still here.

10.00 ska jag till sjukhuset på kontroll. Alltid något.

Men som sagt tidigare, killar i vår släkt verkar gilla att gona sig ett tag till.

Jag har sovit hela 3 timmar i natt. Känner mig som en riktigt tjock zoombie. Tur att jag har en airbag på magen, om jag skulle vingla in i något.

1 day to go

Står det på babytickern. Juno, är det sant?

Det är en liten gosunge där inne, tror jag. Tror han vill bli skytt istället för skorpis.

Inga känningar. Mår förjäkligt superbra. Vill ha ont nu. Gud, det är ju helt galet att man känner så.

Jobbet slog mig i huvudet igår. Så jag har annat att lägga tankarna på hur som haver.

Ikväll blir det bullbak.

Jag älskar mina ungar vansinnigt. De är så himla himla fina och goa. Ibland är jag en dum trött mamma. Som säger förmanande saker, istället för pedagogiska. Var bara tvungen att få ur mig det.

Mina barn och andras ungar

Nu kommer en fråga till kloka erfarna, föräldrar och andra. Lille O har en pojke i hans klass som är nästan 2 år äldre än de andra. Pojken har gått om tvåan, två gånger. Han är en osäker liten kille. Han är också mästaren i skolan på fotboll. Han är dessutom väldigt verbal och övertygande.

Han säger till lille O att han inte får vara med i hans fotbollslag (dvs att spela öht, han äger ju plan killen) om han inte säger fula ord till vem det nu är han bestämt sig för ska vara utsatt. Lille O gör det inte. Han får då inte vara med. Han puttas bort. Lille O klagar hos fröken. Den andra killen säger att lille O sparkats då. Lille O testar sen och säger det fula ordet han blivit kommenderad att säga, lite tyst yppar han det till den som den andra killen bestämt sig för ska få höra det, lille O får vara med och spela fotboll hela dagen. Han blir hans bästa vän den dagen. Jag förstår på hans berättelse att det ändå känns gott. Att bli erkänd av fotbollsmästaren som annars puttas och ljuger. Fast han är ledsen samtidigt. När erkändheten lagt sig. Han ber om ursäkt. Säger han till mig. Lille O vet att han gjort fel. Vill inte. Men testar sig fram. Lär sig av egna misstag. Han behöver stöttas med rätt verktyg.

Lille O är så ledsen nu på kvällen. Rådvill. Jag säger att störst hjärta vinner alltid. Berättar att fina kompisar inte ber varandra göra dumma saker. Men han vet det redan. Vad som är rätt och vad som är fel. Jag frågar om han vill att jag pratar med pojken. Det vill han verkligen inte. Jag frågar om han vill att jag pratar med hans fröken. Det vill han, men tror inte att det hjälper. Den andra pojken kommer bara säga emot. Jag försöker ge honom verbala verktyg. Vad hade ni sagt till ert lilla snart 7 åriga barn?

The show must go on

Ikväll är det show på skolan. Lille O's klass uppträder. Han är mäkta nervös. Han säger att vi nog inte ska komma, det känns värre då. Fokusera på att ha kul sa jag. Han sa inget mer än att showen måste göras.

Igår gick jag med hans lilla mjuka hand i min, hans hand som alltid ger kärlek, smeker ens egna stora, i hans. Vi traskade på kullerstenarna i gamla stan efter skolan, bara vi två. Han sa: - mamma idag var Celine så fin, vet du det. Jag sa:- Oh så där extra fin, fick hon höra det med eller var det något du tänkte? O:-Mamma, klart jag bara tänkte det. Hon vet att jag alltid tycker hon är fin, hon är ju min kär-ing, men idag hade hon gjort en frisyr som hon passade i. Annars hänger hennes bruna hår sådär slarvigt löst, som mitt. Så hade hon inga kryckor heller.

Juno stjäl sin egen show, jag har värkar från 05.00 till 09.00. Maken ler. Äntligen. Men så ebbar de ut. För 5:e dagen i rad. The show must go on, viskar jag. Men nej. Han vill inte. Än.

Mod och tålamod

I lördags åkte lille O med sin stora hjälm skateboard. Han stod där uppe på rampen, såg väldigt liten ut. Som alltid sa han vad han kände. -Pffew mamma, det är verkligen högt, jag är lite rädd. -Kom ner då, sa jag, testa andra ramper först. Han sa nej, jag behöver bara samla mod ett tag. Så drog den snart 7 årige killen ner för rampen, som gick över i nästa och nästa. Mäkta stolt, tror han växte 3 centimeter där och då. Minen var obetalbar, min lille prins är inte så liten längre. Det var high five vi firade med, inte en kram. De andra skategrabbarna med sin 10-16 år tittade på, så där lite i förbifarten.

Lilla H och maken åkte skridskor invid. Farmor pendlade mellan sina barnbarn, för att kika på dem båda. Hela dagen sprang jag runt med Juno på magen. Juno som gonar sig, som inte ännu vill kika ut. Juno som börjar kännas tung att bära runt på. Juno som gärna får komma nu.

Söndagen gick i njutningens tecken. Vi åt lunch hos goda vänner, 4 hela rätter, i 5 hela timmar. Barnen och jag somnade i bilen på vägen hem.

Fredags lugn

Solen värmer min rygg här där jag sitter vid datorn. Jag känner hur musklerna slappnar av, en efter en, jag låter min kropp vila idag. Det har varit mycket jobb för en hög gravid på sistonde, jag har aldrig jobbat så här intensivt så nära inpå en förlossning tidigare. Idag ska jag vila, låta solen värma mitt skinn, låta en bok locka iväg mig till andra platser och där umgås med nya människor.

To catch and a dream...

Som en enögd dröm for fasader och tapeter förbi min näthinna. Så går det när man toksurfar i sängen före sömnen lindar in en. Drömmarna nuförtiden består av blandade bilder ifrån hemnets stora utbud. Salig blandning bilder fastnar, italienska kök och galna rosa badrum. Jag vaknar trött.

Lilla H vägrade duscha igår kväll. Efter att ha dansat hiphop en timme, åkt konståkning en timme och sen spelat gitarr. Efter även haft gympa i skolan samma dag så borde man däcka. Men hon är pigg som en ärta när hon kommer hem. Vi måste ta bort en onsdags aktivitet säger jag, det är för mycket. Hon säger nej.

Hennes pappa lyfte in henne i duschen imorse. Hon var knappt vaken. Jag hörde deras trötta diskussion. Jag klev upp och in i duschen med henne, tvålade in och viskade vackra sanna kärleksord tills hon smälte. Sen drog jag vitsar så hon skrattade. Det är så lätt att glömma, att vår självständiga piratessa med tusen järn i elden behöver tanka närhet och kärlek varje dag hon med. Hon är bara så svår att fånga.

Beslut

Är man född i vågens tecken som jag så vägs alla beslut noga. Beslut är bra. Men det kan ta ett tag innan jag utvärderat alla aspekter. Fast ibland är jag å andra sidan ubersnabb. Det har givetvis inget med vågens tecken att göra, men enkelt att referera till vågskålen. Jag lägger till och drar av tills min jämvikt infunnit sig i detalj.

I maj står våra fötter på svensk mark, för att vandra kring på ett längre tag. Utan att veta hur länge. Vi har nu beslutat att flytten blir i april/maj. Att barnen ska få gå i svensk skola minst en månad före sommarlovet, istället som först tänkt, att gå klart terminen här. Tror det blir bättre ur kompis och testa på svenskt skolsystem synpunkt, bättre för dem. Annars blir sommarlovet en lång väntan och nog en nervös väntan.

Jag söker efter en italiensk tjej eller kille i Stockholm, som ska bli Junos dagmamma/pappa ngr timmar i veckan. Som ska få ha italienska timmar med H och O. Jag ska ringa italienska institutet och se vad de har för barnkaktiviteter. Försöka i den mån vi kan väva in italienskan i vardagen. Det har vi beslutat är viktigt för oss.

Vi letar bostäder varje dag. Mest lägenheter. Något jag inte kunde tänka mig för några år sedan känns nu mycket mer rätt. Det svänger sa katten.

Insikt

Shit. Vi ska flytta.

Kontraktet uppsagt.

Undra vart vi kommer att bo sen?

Vad kommer barnen att säga?

- 8

Jag gifte mig enligt statistiken i rätt ålder.

Jag födde mitt första barn helt enligt statistiken sett till ålder.

Jag har haft 2.2 barn (om man anser att ens make är 0.2, eller är 0.2 husdjuren? Eller rent av jag själv :O) precis enligt statistiken ända tills snart.

Vi kör en svensk bil. Vi bor i villa. Sett till dessa fakta följer vi ju normen. Statistiken alias vi följer alla John som jag får Norén feber av. Det gäller att skita i sitt eget skåp eller vad det heter.

Imorgon är det -8 dagar till BF. Enligt statistiken kan Juno komma då. Plus minus 8 dagar sägs det ju.

Annars gillar jag datumen 11/13/21 bäst. På söndag är vi bjudna på en riktigt kul lunch, den vill jag inte missa ha ha. Jag tror på ett torsdagsbarn. Lilla H är född en tisdag, lille O en torsdag. Enligt statistiken i vår familj eftersom Juno är en kille borde han då komma en torsdag? Sett till dag och antal barn en onsdag.

Svärmor

Svärmor står och stryker och lägger in våra kläder. Allt stryker hon. Perfekt. Samtidigt säger hon att jag ska gå och vila. Läsa en god bok. Eller ta ett bad. Maken hämtar barnen och kör tjejerna till hiphopen. Handlar på vägen hem dessutom. Är det ok att lämna dig undrar han sött. Jag vill äta upp honom.

Vilken lyx. Jag tänker banne mig lyda!

Blottning

Jag fick en utmaning av Zäta. 7 sanningar om mig. (och jag älskar att hon kallar mig den evigt unga Junos mamma:)

1. Jag har en handfull bra oersättliga fina väninnor, annars kommer jag bäst överrens med och har ofta roligast tillsammans med män. Jobbar bäst tillsammans med män. Så har det i allafall varit historiskt.

2. Jag kan vrida tungan och armbågarna bakochfram.

3. Jag överproducerar på vissa håll. På andra underproducerar jag. De där små enklare sakerna. Poff under mattan. Medvetet gör jag det, och mycket irriterande för mig själv. Blir inte heller bättre på att ändra det med åren. Snart snart snubblar jag på den där mattan med all skit under.

4. Det är sällan stökigt hos oss. Det är alltid stökigt på mitt kontor.

5. När jag verkligen lyckas med något som jag tycker är stort håller jag det för mig själv. Åtminstonde en längre tid. Har långa ryggdunknings armar som når runt om mig.

6. Jag äter mycket och gärna godis. Jag bakar mycket och gärna med. Sen äter jag upp det jag hinner före gamarna runt om mig kommer.

7. Jag vill skriva barnböcker på heltid. Det är min dröm. Men jag är för feg för att testa fullt ut.

Erkännande: jag har jättesvårt för ihop och särskrivningar. Måste ha med tvåspråkigheten att göra tänker jag att jag vill skriva för att skylla på något. På engelska skriver man isär, på svenska ihop. Jag gör oftast fel på bägge språk.

Sweet and short

Underbar helg. Lördagen i Como. Min favoritstad. Där jag förut strosade så gott som varje dag. Staden där kärleken till Italien växte sig stark. Middag på restaurang på La vita e bella, 7 vuxna och 9 barn, efter att ha strosat med väninna i Comos fantasiska gränder och butiker. Efter att barnen med sin pappa varit på kalas. Skratt och lyckliga ungar, nya och gamla bekanta.

Lille O sov hos bästisen i Como. Lilla H hade kompis som sov här i Schweiz. Vi glömmer dela ut barnens pass när vi tar varandras barn över gränsen, inte bara vi, alla vuxna. Ingen är rädd för tullpolisen längre. Gissar jag.

Söndagen promenerade vi längs vattnet, i snabb takt i skön solsken. Middag hos oss, för Britta och Elias och Sophie.

Usel natt. Tror jag sovit 4 timmar. Lille O oroligt. Efter att ha deklarerat att det är så mycket finare i Italien, så mycket mer liv. Så mycket härligare. Japp, han är en italienare, utan tvekan.

Helgens bästa sms: Jag till maken i butik i Como: Får jag köpa min egen julklapp?
Makens svar: Köp min först!!!!!
Ingen av oss fick därför ngn julklapp.

Strålande lunch vana

Äter lunch framför datorn. Tog en paus och surfade efter min väska. Bastarden. Den enda. Men i finaste skinn. Lovely att bära runt på. Åsa önskade se den: voilà!

To do´s

Fredag. 3 telefonkonferenser. Målare i huset, södra europa bjuder gärna på mögel i badrum. Farfar fyller år. Logistik problem med möten som ska lösas. Packa tandborste och tofflor (varför packar jag inte väskan?). Plocka i ordning inför fredagsmys. Eller nej, inför att städerskan kommer. Men här är ju alltid plockat, jag är uberorganiserad hemma (utanför garderober och förråd) tillskillnad mot på jobbet. Och nej, jag skäms inte det minsta för att ha städhjälp. Vet inte ens varför jag kände att jag var tvungen att skriva det. Jag gör allt för att vinna tid till roligare saker och roliga saker kostar tillskillnad mot städerska inte alltid pengar.

Telefonen ringer, mobilen mest, hej hej ingen bebis än? Och jag vet, havande blir ibland irriterade, putta, trötta på sådana samtal. Kanske speciellt 13 dagar före BF. Men inte jag. Jag känner mig faktiskt tacksam för att folk tänker på mig. Och ett hej stör aldrig.

Koka italiensk soppa på en spik...

Jag la mig själv i badet, tände ljus. Ungarna var helt vilda. Måste vara det ihärdiga regnet som gör dem uber energiska. Orkade inte gapa på dem, eller vara pedagogisk mamma, så jag drog mig undan.

I badet fnissade jag åt vilken italienska soppa mitt ordförråd på italienska är. Luskam, födelsemärke, bäckenbotten, hinnsäck och tavelkrok, ja listan på konstiga ord jag kan är lång.
Jag skulle önska att listan på vanliga användbara ord var lång.

Jag har lagt en anteckningsbok i min väska. Där ska nu jag anteckna alla ord jag får sagda till mig som jag inte förstår, eller bättre, be dem som pratar med mig skriva ner det så det blir korrekt och sen slå upp det väl hemma. Bästa sättet att sno åt sig gratis lektioner i italienska.

Sista besöket

Idag var jag hos min dottoressa. Min gynekolog that is. Här går man inte till en barnmorska när man är gravid. Jag älskar ordet dottoressa. Vi har ju alltid kallat vår dotter för vår piratessa. Ska börja säga doktoressa i Sverige sen. Om det är en kvinna alltså.

För sista gången besökte jag henne. Nästa gång blir den 20:e november, fast på sjukhuset istället. Om Juno inte behagat komma före dess.

Vad ska jag ha med mig, undrade jag när jag trasslade mig ur CTG kurvan som de la för att lyssna på hjärtljuden, men senare gav upp då Juno kickade hejvilt på apparaten. Tofflor och tandborste fick jag till svar. Men min journal då svarade jag. Nej men cara, den har de redan, den uppdateras hos dem varje gång du varit här. Så kommer ju jag direkt efter det att du ringt in och sagt att du kommer. Tänk så mycket jag inte vet, som de givetvis antar jag vet. Ja ja, nu vet jag.

Tänk det är faktiskt dags snart. Stort. Overkligt och jäkligt spännande.

Min fina väninna ringde mig imorse och påminde mig om vad jag sagt inför hennes förlossning. En värk i taget. Det finns inga sen. Bara nuet. Jag är glad att jag blev påmind tillbaka. Tror jag åker in i natt. Ha ha HA. Uppenbarlien beredd nu. Ska iallafall packa tandis och tofflor i kväll.

+12 kilo. Perfekta värden. Massor med fostervatten, en stor fin fisk på 3 kg.

Min "STORA" kund frågade mig om våra två första var tidiga eller sena. En 4 dagar tidig, en 4 dagar sen, svarde jag. Jaha, då är medianen 0, han kommer den 21:a :)

Tappar hakan

För första gången har jag sett en lägenhet på hemnet som jag är sugen på. På en adress som jag tror blir bra för oss alla. Nära två skolor som jag definitivt kan tänka blir bra för H och O.

Bara känslan känns bra. Tidigare har inget känns lockande på riktigt.

Sen måste jag printa ner att jag tycker mina kunder är underbara, alla frågar hur jag mår och är det inte dags snart. Och alla är män utan en, tillägger jag för debattens skull. Affärsmän och kvinnor som reser och jobbar galet mycket, hur har de ens hunnit memorera. I mitt jobb träffar jag de mest fantastiska människor. Glada och super sociala. Högprestrerande utav dess like. Jag brukar retsamt kalla vissa insecure overachivers. Med risk för att det bara är jag som skrattar.

Summa sumarum deras entusiasm smittar av sig.

Slutspurtar

Projekt superstort börjar närma sig mål. Men även om jag levererat i god tid tar andra tid på sig. Datorn får följa med till BB, som det ser ut. Logistik gillar jag inte, ändå blir jag alltid involverad. Försöker bolla över. Får bollen tillbaka. Eftersom jag är en otålig själ som tycker det mesta går för sakta tar jag den. Eller roffar jag åt mig den? Logistik ansvar står inte i mina avtal. Borde ta betalt för det.

Projekt ställer mat på bordet har fått lida. Måste spurta på, ha lager, så jag kan ta mina 3 veckors mammaledighet.

Jag vet, 3 veckor. Inte mycket. Mindre än södra europas 4 månader. Jag är knäpp både hemma och här. Men jag är egen (företagare menar jag då). Jag är optimist. Jag gillar att jobba. Så länge bebis och jobb fungerar blir det så. Jag har kontrakt till mars, sen kan jag faktiskt vara mammaledig. Men jag är ingen lattemorsa. Far from. Så antagligen jobbar jag lite ändå. Om marknaden tillåter mig. Så får man inte glömma att det finns en pappa med. Som liksom jag värderar och älskar tid med kidsen. Och är kontoret på hemmplan är det urlätt att amma när bebis vill. Och gulla när bebis är vaken. Jag tror det kommer gå. Så tror jag att tro på. Det brukar fungera för mig.

Våra skatter

Den där lille trean ber vi ödmjukast undvika ha födelsedag den 18:e, den 24:e samt den 29:e. Eller de tre i vår familj som redan har prickat in dessa födelsedagar tycker Juno kan hitta ett alldeles eget datum :)

Skatter

I en timme har jag försökt lägga upp en bild på våra skatter.

Men blogger vägrar....

Idag kommer svärmor, stannar i en månad ca. Vi har blivit italienska, det känns härligt. Att både be om hjälp och bli hjälpt.

Eller, vi har lärt oss att fråga, som Anna klokt påpekade...

Magen

Magen har sjunkit. Det vara bara det.

Italiensk marknad

Bara 15 minuter bort ligger staden Canobbio. Det är i Italien. Där, längs vattnet såklart eftersom italienarna gillar vackra vyer, kan man varje söndag handla finaste italienska lädret och de bästa kopiorna om man är intresserad. Kopiorna är inte ens alltid kopior. Made in Italy, men Balenciaga märket är borttaget, gjord som oftast i samma fabrik. Ber man snällt kan man få det där märket, en annan dag...

Igår köpte jag min första fake väska. Går hellre runt med påse än fake väskor. Eller jag menar väskor med märken som basunerar ut dyyyyr på. Sen om den var det eller inte skiter jag egentligen i. Har inte varit så intresserad av märken alls tills den italienska väskfebern slog i mig med. De är så vackra. No doubt. Utbudet så stort. Här. Så jag har väl ändrat mig. Vet inte vilken fot jag står på just nu. Som märks. Ena dagen coop påse, nästa Balenciaga/Marc Jacobs. Typ.

Diego, som säljer invid kyrkan, och jag skrattade länge. Min mage vände sig till höger och vänster hela tiden. Han sa, du är patzo, kan ju föda närsomhelst. Här på marknaden. Vilken väska vill du ha kvinna, bestäm dig fort! Jag som bara skulle köpa rostade mandlar...

Jag köpte iaf en oversized grå Balenciaga, så om någon ser den så kan ni tänka, aha, hon är inte helt patzo, den kostade "bara" 100 Euro. Handlade på känsla och lust. Totalt befriande att göra så. Tills man studerar saldot på kontot.

Världen är patzo, tänkte jag om vad man skulle betalt för denna i butik. Eller så är jag grundlurad, den är fake, men gjord av finaste lädret. Min tyska väninnna studerade den sen. Den är äkta sa hon. Hur vet folk sånt!?

Marknaden är ljuvlig. Vi strosar och drar in dofterna av rostade mandlar och kastanjer i våra näsor. Där finns rader med snygga stövlar och skor, finfina väskor och skitsaker om vartannat. Köpte en skitsak med. Hör liksom till marknadens besök. Höstsolen och de små utecafeérna stod i givakt. Vi tog en lång paus. Blickade ut över vattnet. Helt slut men ändå lycklig. Italien är magiskt.

Dinner party

Igår hade vi gäster. Härliga stora familjen Clarks, ifrån England men som bott i Belgien och Italien innan de kom hit.

Vi "partade" till 02.00. Galet kul. Och galet. För en hög gravid i alla fall. Barnen klickade fantastiskt bra och somnade vid 01.00. Inte klokt men galet kul för dem med.

Idag är jag så trött att jag inte kan sova. Men det var värt både trötthet och disk. Ibland måste man ge utrymme för att leva i nuet och skratta tills magmusklerna inte mäktar med mer. Nonchalera klockan helt och hållet. Igår var en sån kväll.

Hjälp

Jag har fått så många kommentarer om hur modiga vi är. Att vi gjort det många drömmer om. Att lämna kalla trygga Sverige och flytta till ett annat land. Bara sådär. Vi bestämde oss i Maj 2005 och var installerade i vackra fantastiska Cernobbio 3 månader senare.

Vi har byggt upp ett liv här i södra europa, nu bor vi istället i italienska Schweiz. Vi har tragglat ett nytt språk och försökt integrera oss bäst vi kan.

Jag känner mig istället livrädd för att flytta "hem" igen. Det känns så mycket modigare. Barnen är skolbarn nu. Italienska skolbarn. Inga småttingar. De sjunger italienska julsånger och kan inte Nu tändas tusen juleljus. De är både italienska och svenska, skulle jag vilja påstå. Svenska medborgare förvisso, men utanför alla papper och byråkratins värld är de en mix.

Jag är livrädd för mörkret, att leva med mindre sol och ljus och utetid. Att gå i idé. Att barnen inte trivs. Att vi inte trivs. Att jag är så förändrad att jag inte heller passar in. Förhoppningsvis är mina rädslor styrkor. Bara styrkor. Ett förberedande. Att det kommer kännas underbart. Som somrarna som utlandssvensk i Sverige känns.

När vi flyttade ut var jag inte rädd.