lördag, november 01, 2008

Hjälp

Jag har fått så många kommentarer om hur modiga vi är. Att vi gjort det många drömmer om. Att lämna kalla trygga Sverige och flytta till ett annat land. Bara sådär. Vi bestämde oss i Maj 2005 och var installerade i vackra fantastiska Cernobbio 3 månader senare.

Vi har byggt upp ett liv här i södra europa, nu bor vi istället i italienska Schweiz. Vi har tragglat ett nytt språk och försökt integrera oss bäst vi kan.

Jag känner mig istället livrädd för att flytta "hem" igen. Det känns så mycket modigare. Barnen är skolbarn nu. Italienska skolbarn. Inga småttingar. De sjunger italienska julsånger och kan inte Nu tändas tusen juleljus. De är både italienska och svenska, skulle jag vilja påstå. Svenska medborgare förvisso, men utanför alla papper och byråkratins värld är de en mix.

Jag är livrädd för mörkret, att leva med mindre sol och ljus och utetid. Att gå i idé. Att barnen inte trivs. Att vi inte trivs. Att jag är så förändrad att jag inte heller passar in. Förhoppningsvis är mina rädslor styrkor. Bara styrkor. Ett förberedande. Att det kommer kännas underbart. Som somrarna som utlandssvensk i Sverige känns.

När vi flyttade ut var jag inte rädd.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Som jag har skrivit förut, jag känner igen de känslor och tankar som du försöker beskriva!

Det kanske inte är en "tröst", men tänk på att de tankar och farhågor som du har nu är just "tankar" och "farhågor". Att du har de tankarna betyder inte automatiskt att de kommer att infrias, eller hur? Det kan bli precis tvärt om, att när ni väl har flyttat tillbaka och vant er lite vid er "nygamla" miljö, så kommer ni att känna att ni fattade rätt beslut. Att det också finns positiva skäl till att ni flyttade tillbaka.

Jag känner så väl igen det där, att det kan kännas svårare att flytta tillbaka till något, än att ta steget ut i det okända.

Det är naturligtvis arbetsamt och hattigt att ändra sig igen, men om ni trots allt skulle känna att ni vantrivs jättemycket när ni kommer tillbaka till Sverige, går det väl att flytta tillbaka till Schweiz?

Man kan också bestämma att man ger det ett år t ex, och sedan gör man en utvärdering och bestämmer om man vill bo kvar eller om man ska flytta igen. Genom att göra så kan man mildra den där "panikkänslan" av att beslutet man fattar är så definitivt och stort. Att man först fattar ett delbeslut, istället för ett enda stort definitivt beslut.

Det här var bara några tankar från mig.
/Anna S.

C. Meow sa...

Ha, ha - ordverifieringen är Leta Tid.

Jag håller med Anna S, så har jag tänkt när jag flyttat och bytt miljö, att jag provar ett år för att sen utvärdera. Förstår att det är svårare med en familj, men i alla fall ett sätt att tänka. Sen har jag en känsla av att ni nog inte flyttat för sista gången :D

Peace in mind sa...

Förändring är alltid utmaning, och handlar det bara om en själv är ju processen så mycket enklare. Men barnen behöver trygghet och stabilitet, vilket man kan ge på många sätt. Även i förändringen:)

Vi har gjort flera flyttar, utmanat men behållit tryggheten. Utan att tveka, trots att många ifrågasatt våra beslut.

Jag är helt säker på att ni klarar en omställning förutsatt att ni vuxna vågar kasta loss. Det för ni över på kidsen, och de kommer att fixa det ni beslutar er för.

Kram och lycka till, och tänk på att skolor idag har beredskap. Att ta emot nya elever, med olika bakgrunder:)

Annie - PD sa...

Det kommer gå super, kanske inte helt friktionsfritt men det kommer definitivt att vara utvecklande. Barnen kommer klara sig galant :)

smultron sa...

Jag förstår dina farhågor men om ni inte trivs, finns det inte möjlighet att göra något åt det då? Är dörren till resten av världen liksom stängd sedan? Ni kanske älskar att bo i Sverige och ändå får lust att prova något annat om några år.

Anonym sa...

Kloka ord.
Jag tror att oron kommer fran det faktum att "flytta hem" kanns sa defenitivt, medans att "flytta ivag" kan kannas som ett aventyr pa obestamd tid. Jag sager som de ovriga dock - om ni inte trivs ar det bara att packa igen.....
Hur ar det med Juno? Inga tecken pa utfart? Ivan fyllde 1 manad igar och ar sa sot sa jag vill bita'n!

Var dags glimtarn sa...

Alla - ni är kloka, jag noterar och tar till mig! Så skönt att skriva av sig sina rädslor.