I lördags åkte lille O med sin stora hjälm skateboard. Han stod där uppe på rampen, såg väldigt liten ut. Som alltid sa han vad han kände. -Pffew mamma, det är verkligen högt, jag är lite rädd. -Kom ner då, sa jag, testa andra ramper först. Han sa nej, jag behöver bara samla mod ett tag. Så drog den snart 7 årige killen ner för rampen, som gick över i nästa och nästa. Mäkta stolt, tror han växte 3 centimeter där och då. Minen var obetalbar, min lille prins är inte så liten längre. Det var high five vi firade med, inte en kram. De andra skategrabbarna med sin 10-16 år tittade på, så där lite i förbifarten.
Lilla H och maken åkte skridskor invid. Farmor pendlade mellan sina barnbarn, för att kika på dem båda. Hela dagen sprang jag runt med Juno på magen. Juno som gonar sig, som inte ännu vill kika ut. Juno som börjar kännas tung att bära runt på. Juno som gärna får komma nu.
Söndagen gick i njutningens tecken. Vi åt lunch hos goda vänner, 4 hela rätter, i 5 hela timmar. Barnen och jag somnade i bilen på vägen hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, säg till honom att det börjar bli dags, för även om de sista dagarnas vila kan behövas finns inte ron där. Eller hur? Kram:)
Förstår att han var stolt ;) Lycka till endera dagen nu då med att välkomna Juno till världen ;)
Det är så kort tid kvar nu. Jag tycker det är spännande, hur ska då inte du känna det!
Tänk att din väntans tid låter både rolig och harmonisk. Hoppas den är det. Massor av kramar!
Ojojoj, jag har inte varit här inne och kikat på flera dagar så så kom jag på - och trodde att jag missat hela kalaset! Men jag ser minsann att du ruvar på!!!!
Nä, nu tycker jag också att Juno får ta och titta ut! Min intuition är tydligen inte mycket att hänga i julgranen längre... :)
Skicka en kommentar