fredag, september 19, 2008

En mammas skryt och funderingar

Lille O har av sin pappa på en kväll lärt sig spela blinka lilla på fiolen. Nästan helt perfekt, men visst, falska toner piper ut de med. Men jag är impad av hans vilja och jag trodde det tog lång tid att lära sig plocka ut noterna. Även om det nu låter sådär.

Tänk att hans pappas gamla talanger sitter i. Han har inte hållt i en fiol sen 1977 typ.
Ok, det lät rätt illa först. Riktigt illa, men bättre då O tog över fiolen och la hans små fingrar på de täta strängarna hans pappas fingrar inte lyckades separara med sina stora. Åtminstonde skyllde maken på det.

Juno, verkar inte gilla fiolen nämnvärt än så länge. Han bökar och sparkar till de falska höga tonerna. Eller så ägnar han sig åt modern dans. Möjligen.

När jag höll för öronen på Juno så gott det gick (jag vet ju inte hur han ligger men gissar neråt ha ha) tänkte jag på att Juno kanske får familjens mörka drag. Utseendemässigt menar jag. Vi fyra är så blonda och blåögda, med skiftande nyanser. Men på min sida är jag och pappa de enda blonda, på makens sida är de blonda i hans närmsta familj, men resten har bruna ögon. Kanske höll jag för Junos ögon istället för hans öron, och han telepaterade mörka färger till fiolspelet.

2 kommentarer:

Petra sa...

Fiol kan låta så väldigt vacker, och så väldigt plågsamt. Man får tyvärr stå ut med det senare ett tag för att sedan få det första :)

Var dags glimtarn sa...

Petra - Ja så är det väl, hoppas han når det första, innerligt (och snabbt!" :D