måndag, september 29, 2008

Njutning

Det är en ren njutning att tala italienska. Att få vistas i Italien. Äta och dricka. Men inte att bo. Tyvärr. För jäkla krångligt. Men vi bortser ifrån det ett tag.

Senza niente - är det inte ett underbart ord. Utan ingenting. Un brioche senza niente....
Det bad iaf maken och jag om till frukosten vid havet i Lerici, en croissant utan ingenting. Att doppa det utsökta kaffet i. Sanden var vit, havet varmt och solen skön.

Innan vi åkte till Lerici hade jag ett möte på italienska, i hela 2 timmar. Det är en njutning att få ta Dantes vackra språk (jo, för det var Dante som var upphovsman till den moderna italienskan, när man tvärtemot alla andra Europiska länder (Frankrike, Spanien, Portugal etc) valde den största mest inflytelserika stadens dialekt, till att bli hela landets språk, så reste man landet runt i Italien och valde det vackraste...Så härligt italienskt, inte sant?) i sin mun och känna att man hanterar det. Världens vackraste språk. Även om varje mening jag bygger har små fel, så är det en njutning att ta orden i min mun. Att man bara pratar italienska i Italien gör mig inget. Jag skulle byta ut både engelska och franska kunskaperna utan att tveka, om jag var tvungen. För att inte tala om de underbara uttrycken som finns på italienska. Men jag tar dem en annan gång.

Stor njutning är det att äta en äkta pizza med mjuk tunn men ändå degig botten, buffallo mozzarella och tomat på. Bara så. För så ska den ätas. Inte med tusen saker på, amerikaniserad. I Stockholm finns inga goda pizzor, tyvärr, om man smakat en riktig tunt men mjuk degig ändå botten i Italien, en vanlig Margaritha, extra buffallo mozza och italienska passerade tomater, så är varje ciao ciao pizza ett hån mot storebrodern i pizzalandet. Bäst är de i Napoli, pizzornas stad.

Glassen. Mövenpick och alla andra släng er i väggen. Det är i Italien man ska äta glass. Tvärtemot pizzan ska man däremot testa så många olika smaker som helst. Och hur ofta som helst om man frågar mig. Att man dessutom av försäljaren tillfrågas: Vackra du, vilken smak önskas? Bella. Hur ska våra barn förstå att i Sverige ler inte folk åt dem 0och säger; hej där sötnos, du vackra, carina, bella/bello på gatan. Att där är de mest andras ungar? Att de inte själva kan dyka in i folks barnvagnar och säga åhhh söta söta. För föräldrarna är inte vana och kanske rädda för bakterierna våra bär på. Att i Sverige är tonåringarna coola, de pendlar inte mellan att köra moppe och sedan hoppa av, växla några coola ord med polarn till att vända sig om och säga - HEJ SÖTNOS, lilla pojken, vill du sitta en stund på min moppe? Vad heter du? Ha ha du är en goding...etc. (överdriver jag det stela i svenskheten? Jag överdriver iaf inte det härliga i italienskheten)

Italien är njutningens land. Språket, maten och klimatet. För mig.
(och jag blir alldeles lycklig av boken jag läser, hon, författarinnan, har samma intryck av Italien som mig själv. Kunde varit mina ord, mina tankar och min lust hon beskriver som sin egen.).

Jag och maken kommer nog för alltid vara Italienofiler. Så länge vi har förmågan att njuta. Som jag hoppas är tills det där berycktade ljuset tar oss upp i, förhoppningsvis, Italienska himlen.

8 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Tack o lov så ligger Italien ändå så nära. Så närhelst längtan efter smaker, dofter o bella o carina pockar på så tar ni bara en sväng dit ner o fyller på batterierna ;).

kram

Var dags glimtarn sa...

´Dubbelörnen- jag glömmer det! Att det är så nära alltså :)

Sara sa...

Du sa det: Italien är njutningens land. Det är verkligen så och jag håller med dig – italienskan är det vackraste språket. Och pizzorna är som allra godast just i Italien. Förstås. Margherita ska det vara.
Italien är helt enkelt... underbart. På alla sätt och vis.

Var dags glimtarn sa...

Sara- det är härligt när andra ser det på samma sätt, jag behöver nog inte förklara alls för dig :)

smultron sa...

Niente niente niente, har jag ibland mumlat för mig själv. Ett mycket vackert ord. Kom gärna hit och bryt sönder den svenska likstelheten lite ;)

Var dags glimtarn sa...

Smultron - Ibland tänker jag att jag kanske inte är välkommen längre, eftersom jag dissar delar av svenskheten :O Men okdå, jag ska göra mitt bästa ;)

Mustardseed sa...

Det låter härligt, men jag tycker nog du överdriver den svenska stelheten en smula. Åtminstone känner inte jag igen mig - jag känner att våra barn får mycket uppmärksamhet och får ta plats var vi än är härhemma, expediter som undrar hur gamla de är och ler och pratar, servitörer som dukar fram kritor och ritgrejer osv.

Helt ärligt så stötte vi på fler surpuppor på restauranger osv i Schweiz och Italien i somras, men kanske beror det på att vi inte talar språket? Språket brukar öppna många dörrar och hjärtan!

Var dags glimtarn sa...

Bra, jag vill gärna göra det. Alltså höra att det inte är så. surpuppor på restauranger beror kanske på språket, men främst på att de har för många turister och inte behöver vara vänliga. Schweiz är inte känt för bra service, tyvärr, ej heller Italien. Det har du himla rätt i. Vi är vana att vara krävande gäster. Men barnen behandlas alltid väl iofs... Men jag pratar mer vardagligt, än vid restaurangbesök här.