Njutning

Det är en ren njutning att tala italienska. Att få vistas i Italien. Äta och dricka. Men inte att bo. Tyvärr. För jäkla krångligt. Men vi bortser ifrån det ett tag.

Senza niente - är det inte ett underbart ord. Utan ingenting. Un brioche senza niente....
Det bad iaf maken och jag om till frukosten vid havet i Lerici, en croissant utan ingenting. Att doppa det utsökta kaffet i. Sanden var vit, havet varmt och solen skön.

Innan vi åkte till Lerici hade jag ett möte på italienska, i hela 2 timmar. Det är en njutning att få ta Dantes vackra språk (jo, för det var Dante som var upphovsman till den moderna italienskan, när man tvärtemot alla andra Europiska länder (Frankrike, Spanien, Portugal etc) valde den största mest inflytelserika stadens dialekt, till att bli hela landets språk, så reste man landet runt i Italien och valde det vackraste...Så härligt italienskt, inte sant?) i sin mun och känna att man hanterar det. Världens vackraste språk. Även om varje mening jag bygger har små fel, så är det en njutning att ta orden i min mun. Att man bara pratar italienska i Italien gör mig inget. Jag skulle byta ut både engelska och franska kunskaperna utan att tveka, om jag var tvungen. För att inte tala om de underbara uttrycken som finns på italienska. Men jag tar dem en annan gång.

Stor njutning är det att äta en äkta pizza med mjuk tunn men ändå degig botten, buffallo mozzarella och tomat på. Bara så. För så ska den ätas. Inte med tusen saker på, amerikaniserad. I Stockholm finns inga goda pizzor, tyvärr, om man smakat en riktig tunt men mjuk degig ändå botten i Italien, en vanlig Margaritha, extra buffallo mozza och italienska passerade tomater, så är varje ciao ciao pizza ett hån mot storebrodern i pizzalandet. Bäst är de i Napoli, pizzornas stad.

Glassen. Mövenpick och alla andra släng er i väggen. Det är i Italien man ska äta glass. Tvärtemot pizzan ska man däremot testa så många olika smaker som helst. Och hur ofta som helst om man frågar mig. Att man dessutom av försäljaren tillfrågas: Vackra du, vilken smak önskas? Bella. Hur ska våra barn förstå att i Sverige ler inte folk åt dem 0och säger; hej där sötnos, du vackra, carina, bella/bello på gatan. Att där är de mest andras ungar? Att de inte själva kan dyka in i folks barnvagnar och säga åhhh söta söta. För föräldrarna är inte vana och kanske rädda för bakterierna våra bär på. Att i Sverige är tonåringarna coola, de pendlar inte mellan att köra moppe och sedan hoppa av, växla några coola ord med polarn till att vända sig om och säga - HEJ SÖTNOS, lilla pojken, vill du sitta en stund på min moppe? Vad heter du? Ha ha du är en goding...etc. (överdriver jag det stela i svenskheten? Jag överdriver iaf inte det härliga i italienskheten)

Italien är njutningens land. Språket, maten och klimatet. För mig.
(och jag blir alldeles lycklig av boken jag läser, hon, författarinnan, har samma intryck av Italien som mig själv. Kunde varit mina ord, mina tankar och min lust hon beskriver som sin egen.).

Jag och maken kommer nog för alltid vara Italienofiler. Så länge vi har förmågan att njuta. Som jag hoppas är tills det där berycktade ljuset tar oss upp i, förhoppningsvis, Italienska himlen.