En väninna till mig driver Barnsidan. Hon både intervjuar och skriver egen blogg. Alltid intressanta intervjuoffer och välgenomtänkt egen blogg. Det är värt ett besök!
Senaste intervjun är verkligen riktigt sorglig. Man kikar in i en kvinnas liv som miste sin man mitt i livet. En man som lämnade två små barn efter sig. Samtidigt som tårarna tränger upp och såsmåningom dalar ner över kinderna får man sig den där tankeställaren. Hur bra man har det. Vilken gåva det är att få vara en familj. Även hur man kan hjälpa sina vänner, när de, om någonsin, hamnar i behov av stöd och hjälp.
tisdag, september 02, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag fick ju uppleva det här på nära håll förra sommaren...
Min väninna 42 år, insjuknade hastigt i cancer o 6 mån senare var hon borta. Kvar blev hennes man 37år med två barn 5 o 7 år gamla. Fruktansvärt...
Det värsta är nog att man i den åldern inte ens kan föreställa sig bli ensam med barnen. Han gick helt under isen o nu först 1 år senare så börjar han se en framtid.
Det gäller verkligen att ta tillvara det man har o känna lyckan i vardagen.
Varma kramar
Jag saknar ord och ryser... att man måste bli så brutalt påmind om hur bra man har det.
Dubbelörnen - nej själva tanken är övermäktigt läskig.
Sol ros frö - ja....jag slås ändå av hennes gnista, att hon ser en framtid.
Suddade ut vad jag skrivit först.
Det är så obegripligt och svårt att prata om, när det händer någon man varken står nära eller är helt obekant med, utan nånstans mittemellan. Det var väl det jag ville få fram.
Jag tänker ofta på en trebarnsmamma med barn i samma ålder som mina, som plötsligt miste sin man när yngsta var ca ett halvår.
Smultron- hu ja......man får göra sitt bästa helt enkelt.
Skicka en kommentar