Läser om RS-viruset i Svd, som det förvisso skrivs om varje år. Minns mig själv som ett spöke slutet av 2001, lille O 5 veckor gammal och extremt dålig. Han orkade inte ens suga på bröstet till slut. Jag svimmade av trötthet, vi vakade dag och natt. Lilla H hade insomningssvårigheter denna period. Maken gick och drog barnvagn fram till 03.00 på nätterna kring söders höjder. När han kom in med sovande dotter, var han helt slut. Men jag tiggde om lite sömn. Så väckte han mig före dess att han inte orkade längre. Han hade precis startat eget företag. Vi hade även köpt hus men att packa och ringa dagis etc hade vi inte ens en tanke på. Vi hade en äggklocka, vi sov tillslut galet nog bara 45 minuter i sträck var, vi hade nått vår botten av vad man mäktar med.
En dag mitt i allt detta, när jag gick till sjukhuset för att lille O skulle andas syrgas och slemlösande, svimmade jag när jag väl kom fram. Tror vi vakat i en vecka då. Då las vi in. En ängel till sjuksköterska viskade mjukt till mig och smekte mig över huvudet väl inne på enisoleringssal. Jag vet än idag inte vem hon är. Men jag tänker på henne ibland. Som en ängel.
Hon sa:- Amma honom, om han orkar suga själv. Annars hämtar jag pump och matar honom med tesked. Jag har två barn som ska hämtas ifrån dagis om 2 timmar. Jag slutar jobba nu men jag stannar här hos dig. Jag får inte stanna inne i en isoleringssal i tjänsten, man kommer när man ringer. Men du behöver någon här. Så jag stannar här hos dig. Oroa dig inte, jag väcker dig om han behöver dig. Jag pumpade och somnade i full tillit. Jag hade heller inget val.
Hon väckte mig 2 timmar senare, sa att hon var tvungen att gå. Att få sova två hela timmar i sträck var underbart. Jag var så enormt sleepdeprived och nervös för andningstopp och vaknade hela tiden irädsla för att maken inte skulle orkat vaka. Lejonmorsa. Men lille O hade mång andingsstopp, han blev blå flera gånger. Han hostade som om han var 99 och skulle dö. Det var verkligen fruktansvärt läskigt. Ändå bad vi knappt om hjälp. Vi dorg istället ut jacket för vi orkade inte kommunicera med omvärlden. Omvärlden var nog rätt ovetande om allvaret. Förutom sjukhuset då. Som hade fullt på alla avdelningar och lille O 5 veckor gammal var ett av de äldre barnen. Helt overkligt. Vi gick fram och tillbaka till Sachska, två gånger om dagen för att få andingshjälp och andingsmassage. Otroligt att det fick gå till så. Men då, då ifrågasatte vi inte något. Vi gick som i trans och var drogade av oro.
Tack du fina ängel som hjälpte mig då. Om jag visste ditt namn, om jag där och då i slutet av 2001 hade orkat reflektera över att fråga efter ditt namn, hinna skicka blombud mellan vakning av bebis och passning av 1 årig storasyster så hade du fått ett stot fång med vackraste rosor. Djupt röda, för det är med kärlek jag minns denna händelse. 2 timmar tänker ni kanske, inte så mycket. Men det var det. Det var en evighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Änglar finns verkligen och du mötte en när du behövde det som bäst :-) Förstår precis din innerliga tacksamhet, man förväntar sig inte, tror inte, att främlingar kan ge så mycket... Vilka prövningar ni hade, att vara så trött är ju riktig tortyr...
Gott nytt 2008!!
Hej hur går det!?? SÅ nyfiken på hur ni och era barn tycker det är att bo i Stockholm igen!
God fortsättning till er!
Hej hur går det!?? SÅ nyfiken på hur ni och era barn tycker det är att bo i Stockholm igen!
God fortsättning till er!
Tack! Allt bra so far. Hyr ett litet, litet hus på Lidingö. Maken har bott i sthlm i sin ungdom men inte jag - det är nytt för mig även om jag spenderat mycket tid här genom åren. Efter en hektisk tid före och strax efter flytten börjar vi nu komma in i rutiner. Storasyster börjar i sin nya skola imorrn... hon har sett fram emot det med beundransvärd positivitet men innan hon somnade ikväll började hon fundera på flickan som fortfarande är borta, Madeleine. KÄnner med säkerhet en liten oro inför att komma till ett nytt sammanhang med nya människor att bygga tilltro till. "Kan jag komma bort, mamma? Kan du vara där en lång stund imorrn?"
Lillebror börjar dagis nästa vecka så snart kommer nog hans funderingar också... Själv har jag två jobbintervjuer den här veckan, känns skönt att komma igång igen :-) Det är bara lite svårt att veta vad man vill... Det finns så mycket roligt!! Vi har fått ett varmt mottagande eftersom vi har nästan alla gamla värmlandsvänner i sthlm. Middagar, luncher, samkväm, en helt annan start än när vi kom till UK. Det tog ett tag innan vi hade ett socialt nätverk där. Och när det väl satt var det dags att lämna. Det var lite sorgligt men ändå fint att ha ännu fler goda vänner i sitt liv, de finns ju där nu och vi hoppas på besök så klart :-)
Nu känns det angeläget att barnen får behålla engelskan, vi får se hur vi kan ordna det. Herregud, det blev en lång utläggning. På återhörande!
Mina tårar rinner...
Sara- Det var en tuff tid... Har faktiskt inte ett kort på lille O mellan vecka 5 och 8... Vilket för mig är rätt otroligt. Det visar väl på hur det var denna tid. En tid att överleva för oss alla 4 mer eller mindre. Men mest O. Han fick en del men på lungorna men de är nu läkta.
och snart Sthlm- Men lilla vännen, tänker hon på Madelieine i oron om att inte hitta etc.! Hoppas att det går bra för er och skriv gärna om anpassningen tillbaka!
Skicka en kommentar