Lilla H och lille O. Jag vet, det är mina ungar. Vi tycker alla att just våra är superbarn (när de är inne i bra faser that is: O). Trots det basunerar jag högt. Det är ju min blogg. Och mina superbarn. Lilla H och lille O fan vad bra ni är, som utan att kunna säga bu på italienska började skolan/förskolan på ett helt nytt språk vid 3 och 5 års ålder. Som nu talar nästintill perfekt italienska.
Lille O är vår italienare, hans starkaste språk är idag bara 2 1/2 år senare italienskan. Magiskt konstigt. Kan jag tycka. Men sånt beror väl på åldern, när det nya språket introduceras. Ibland låter han så ytis pytis att jag inte kan låta bli att bli fnittrig. Jeesus, min son ytisen. Eller, min son italienaren, den integrerade. Eventuellt kamilionten. Efter en stund i Sverige är han nog svensk och istället ett barn som har svenskitaliensk brytning. Istället för den italiensksvenska.
Lilla H. Som inte talar om det inte kan levereras perfekt. Därför pratar hon inte så mycket som hon gör på svenska i Sverige. Svenskan nästintill perfekt och italienskan nästintill perfekt. Perfektionistan.
2 barn som kom till Italien samtidigt, och numer bor i italienska Schewiz, men har utvecklats olika. Som ena dagen talar italienska emellan sig, andra svenska. Åh vad jag önskar att jag förstod hur det kommer sig. Som om det skulle göra mig lyckligare. Nejdå. Men det är ju inte utan att man blir nyfiken på vad som triggar att välja än det ena än det andra språket.
Summasumarum. Jag är så innerligt stolt och evigt impad av er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Har själv varit tvåspråkig som liten, likaså min man. Man växlade enkelt mellan språken o gör det ännu idag. Vissa personer faller sig naturligt att tilltala på ena språket ;).
Tror aldrig jag funderade så mycket på det där med olika språk. Hör ju även nu på mannen som talar sitt språk med en annan fr samma land o de blandar in svenska ord hejvilt. Ibland så skrattar man så tårarna rinner när man lyssnar på dem ;)
Kram
Dubbel- jag är även jag två språkig från födseln, men våra var ju inte det. De blev "tvugna" till det vid 5 och nästan 4 års ålder. De hade ingen chans att leka annars :)
Skicka en kommentar