Jag sitter mellan barnen på planet från Sverige till Italiens Bergamo, en stund, vi fyra har en tendens att byta platser med varandra titt som tätt. Säkert rätt irreterande. Men ibland vill man ju prata med maken, ibland vill barnen spela spel tillsammans och ja ni fattar. Vi byter som vi behagar. Ehm.
Jag: -Hurni vilket språk tycker ni är enklast att prata och förstå, är det någon skillnad?
Lilla H: - Jag föredrar det språket man pratar i Sverige, det är enklast. Men skriva och läsa på italienska.
Lille O: - Jag med, eller menar du Svedese lilla H?
Lilla H: -Ja just det svedese.
Jag:-Svenska alltså enklare för er?
Lille O:-Nej då, ibland glömmer jag svenskan ha ha, jättetokigt. Och nu när vi varit i Svezia så har jag glömt italienskan ha ha.
Jag:-Känns det så att du glömt bort allt?
Lilla H:- Ja man liksom byter språk, tja, en dag ett en dag ett annat.
Jag.-Men ni pratar ju bägge spårk varje dag. I skolan italienska och hemma svenska.
Tyst ett litet tag.
Lille O: -Gör vi? Det har jag inte tänkt på.
Jag inser att jag inte bör ha denna konversation med mina små tvåspråkiga barn, som talar ett språk hälften dagen och ett annat andra hälften. De tänker ju inte ens på att de växlar. Då är man ju tvåspråkig. Jag blir bara ibland så nyfiken på om de ens tänker på det och isf vad de tänker. Men de tänker ju inte på det. Uppenbarligen.
Lilla H efter ett tag:- Mamma nu när du lär mig att skriva på svenska, om du nu ska det ha ha ehm jag vet inte men i alla fall om du vill så kan jag lära dig att prata italienska men jag orkar inte översätta hela tiden, det är jättesvårt, det är lättare att bara förstå men att förklara allt hela tiden och liksom hitta alla ord på alla språk (alla? ha ha) samtidigt det är liksom ehm hur ska jag säga jo ibland svårt och ibland sådärsådär. Tja ibland kommer inte orden bara. Om du kan förstå?
Jag:- Ler stort, jag förstår. Jag har fortfarande svårt att finna direkta översättningar ifrån svenska till engelska, men lättare tvärtom. Så min svenska är nog bättre trots allt.
Lilla H: - Ja men mig frågar ingen om vad det heter på svenska, det hade varit kul!
Och plättlätt!
Vi landar på italiensk mark. I högtalarna på flygplatsen hörs såklart italienska. Som i en handvänding byter barnen språk emellan sig. De har pratat svenska emellan sig i över en vecka, vi har varit på svensk mark. Men där och då böt de till italienska. Så himla intressant!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
WWOOWW!!
Det är så spännande så jag nästan kryper in i skärmen. Just detta att de byter vilket språk de pratar med varandra, och också att de inte "vet" vilket språk de pratar, att de inte reflekterar över det.
Jag har ganska ny bekantskap, en familj med svensk mamma, engelsk pappa som inte pratar svenska trots många år i Sverige. Tät tät kontakt med farmor och farfar i UK. Barnen (6 & 4) helt 2-språkiga men pratar BARA svenska med varandra. Även nu när de varit i UK 2 veckor varav en utan mamma = utan svenska. Så deras svenska måste ju vara starkare ändå? Überspännade och intressant, men den familjen tycker inte det. För dem är det vardag och inget att reflektera över. De tycker jag tjatar! :o) I morgon åker jag med svenska mamman till UK för att bo med dem en vecka där - gissa hur spännande det ska bli att se och höra på plats!! Jag är jätteladdad med mina språkintresserade öron! :o)
TACK för att du delar med dig!
Det är så himla härligt att få flera språk! En enorm tillgång i livet.
Min dotter är tvåspråkig. Fast det är ju ändå svenskan som dominerar. Hon förstår däremot allt pappa och nonna (farmor) säger på italienska. I julas när svärförädrarna var här, sa hon bestämt att:
– Nonnan ska sitta här. :-)
Hon blandar en del fortfarande.
Tvillingarna hör ju italienskan här hemma. Jag vet inte hur mycket de snappat upp. Nu har de fått italienska som hemspråk i skolan, vilket jag är enormt tacksam över.
Det blev långt och kanske lite rörigt det här. Ville mest säga att det är så fascinerande att höra hur dina barn suger upp språket.
Det är precis så det är, inga konstigheter utan självklarheter. Det är bara vi vuxna som ska krångla till allt o analysera *skrattar*
Ina -:)
Sara - Då komer vi och pratar med er sen när vi flyttat hem ha ha!
Kul med hemspråk! Berätta hur du lyckades, våra två har ju inte heller italiensk förälder men kommer definitivt vilja ge och få hemspråk i italienska som ju är deras inlärningsspråk och på så sätt likvärdigt första språk enligt en del språkvetare...
DubbelÖ- Ja gud vad vi krånglar ; )!
Det är precis så det är för barnen, de byter och pratar utan att tänka efter. Järnet ska smidas medan det är varmt. Code switching, kallas det där med att byta språk. Och som någon ovan sade, det är bara vi vuxna som tänker på det där med att byta språk och hur känns det och hur säger man och så vidare. Barn, de bara pratar och hittar på sätt att förklara, att fylla ut, att bilda meningar och driva språket framåt. Vi vuxna tänker så det knakar och barn slår oss med hästlängder, trots att vi vyxna rent grammatiskt och fonetiskt och ur andra språkaspekter förstår mer. Vi borde lära oss mer av barnen, fast järnet är liksom stelt. ;)
Jag trodde inte att de skulle få hemspråk. Kravet var att italienskan ska vara ett språk som talas hemma. Och det gör det ju. Som sagt – jag är väldigt tacksam över att de får den här chansen.
Sara- Aha! Men då ska jag se till att de pratar italienska hemma om vi flyttar tillbaka, bra tips ; ). Jag kan ju parla jag med för glatta livet om det är vad som behövs *S*
På tal om Nonna. Nunnor har de ju på skolan, suoras som de heter på italiano. Men lilla H säger jämt nonna till dem ha ha!
Skicka en kommentar