onsdag, januari 16, 2008
Just so I never forget it
Jag kör alltså 200 meter rakt upp för berget varje dag. Smala vägar, 17 kurvor. Vattnet på ena sidan, eller ett räcke då, berget på den andra. Möte med stora bussar och lastbilar. Man undrar vad de gör på dessa vägar. Backar för att vi ska kunna få plats bredvid varandra, i kurvorna kan man inte mötas, jo i den ena kan man det. Backar alltså nedför med ett tunt räcke på sidan av mig och sen stup. Jag gör det utan att tänka numer. Jag vet vilka kurvor man precis kan möta andra bilar i, vart man stannar för möten. Det är en konst att köra upp för detta berg. Nåväl. För en höjdrädd person är det det. Men jag är rätt botad. Faktiskt. Vana botar. Eller lindrar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det där låter hemskt i mina öron. Uppför och nerför, stup och räcke, smala vägar och bussar... Nej tack! :) Kommer ihåg en resa med buss från Pula (Istrien) till Bihac (Bosnien). Ja, men Gud, jag trodde jag skulle dö. 9 timmar tog resan. Jag satt längst fram. Jag blundade och bad. Uppför ett berg, där vi sedan på toppen stannade för en halv timmes paus. Utsikt to die for, men jag övervägde starkt att gå nedför i stället för att åka med. Man såg bilarna som kört aaaaaaaaaaaaavvvvvvv!!! :)
Jag vet hur vägarna och kurvorna ser ut. Jag är imponerad över att du klarar av att köra där! Brava!
Skicka en kommentar