Vi vaknade alla sent. Vi gjorde ingenting. Badade lite i poolen i trädgården, rensade lite i rabatterna. Lavendel sa jag till maken och tittade mot den nyligen rensade tomma rabatten.
Plötsligt sjöngs och spelades det gitarr ifrån grannen. Huset som hänger på berget snett nedanför oss. Barnen våra, som älskar musik, kikade över kanten. Lille O frågade snart om de fick komma ner.
Jag varken hann höra eller reagera. Barnen sprang in i vårt hus och snart såg jag lilla H med sin gitarr på ryggen springandes ned för stentrappan till senora Maria, som vi faktiskt inte känner. I släptåg hade hon lille O som bar på uckelele och en trumma, trumpinnen i munnen.
Jag kikade på gänget nedan. Där satt 6 vuxna människor och alla spelade gitarr och sjöng, hela bordet var översvämmat med noter. Jag såg lilla H skaka hand och sedermer introducera sin lillebror. Det ordnades med stolar till de två nyanlända musikanterna.
En liten stund senare hörde jag små barnstämmor sjunga, vuxna hänga på och jamma in med gitarrerna. 2 timmar höll de gladeligen på. Lilla H vågade sig på att sjunga acapella. Lite korta pauser med applåder åt olika håll, skratt och vätskeintag var det enda som bröt sången.
Jag och maken log och det var som varm balsam för själen at höra våra små musikanter få jamma med. Jag drog lugnt upp ogräs på ogräs i den 32 gradiga luften. Ibland la jag mig ner under parasollet, drack iskalla klunkar vatten eller så tog jag en kall dusch och njöt av nuet, lugnet och av glädjen så många finner i musiken.
Mamma jag sjunger som en ängel sa senora Maria. Lilla H, som oftast inte tycker hon är duktig på något, hade fått en gnutta ny självkänsla. Det syntes. Mod har hon i alla fall konstaterar vi, gång på gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Underbart!
Och den där självkänslan kommer säkert bara att sprida sig i Lilla H nu. Att få uppskattning på det viset är värt hur mycket som helst.
För övrigt tycker jag att hon verkar vara världens modigaste lilla tjej. Jag hade aldrig vågat göra nåt sånt när jag var i hennes ålder! :)
Men i Alessia ser jag mycket mer mod än vad jag hade. Som tur är.
Oj, vad modigt att fråga om de fick vara med och spela, och spela tillsammans med människor de inte kände! Vad mysigt det lät, med gemenskapen med stora och små. Vill ni verkligen flytta från det?
/Anna S.
Jag kan sakna den kulturen. Spontaniteten. Även om de i den tyska delen inte är lika som italienska .... men ändå.
Så härligt och... osvenskt det låter ;) Trygga barn!
Och så roligt att de togs emot som medmusiker, inte som barn. Hon är verkligen modig när det gäller, lilla H. Vilken glädje :)
Vad härligt! Både spontaniteten dina barn besitter och känslan du förmedlar, att du fick en paus från barnen och hörde/visste/kände att de hade det bra.
Smultron - det var verkligen det
Sara - Ja, man blir evigt tacksam när sådant händer, dvs när andra spär på ens barns självkänsla
Anna S- tro mig vi tvivlar....
Missy- jag förstår det, usch, finns den inte alls i Sverige`?
Jessika - jag tror de är små tryggisar :)
Camilla - ja verkligen huvudet på spiken, de togs emot som medmusikanter och ingen sa hur de skulle spela, bara att!
ZÄta - jag och maken fick en hel konsert :D!
Skicka en kommentar