måndag, juni 30, 2008

De norra förorterna

Vi lämnade de norra förorterna bakom oss. Planets nos vände uppåt. Det kändes som att hoppa högt. Pirr i magen och skratt. Nervositeten hann inte infinna sig. Allt hade gått väldigt fort. Där fanns aldrig någon väntan. Bara massor att lyckas göra först.

-Jag har fått ett guldjobbs erbjudande, drömjobb, sa jag till maken en eftermiddag.
-Jag har fått en utlandsplacering, sa maken senare samma kväll.

Vi log båda två, vägde besluten, men inte så noga som de flesta kanske hade gjort. Vi har gemensamt att vi söker det mest exotiska, att leva i nuet, att inte fastna i trista, för oss, rutiner. Tryggheten har vi internt och tillsammans. Jag hade gjort det förr. Blodad tand.

Befrielse. Att hoppa av karriärsnurran. Jag sa upp mig. Inget nytt kontrakt signades. Jag förvånades över att jag inte kände någon rädsla. Något i mig insåg snart att frihet att välja är det största.

Huset, casa Rosa. Slottet, som barnen senare kallade det. Det omfamnade oss. Där bodde godhet. Första året förstod vi ingenting. Det var tufft, det var spännande. Svett och tårar, glädje och ibland kändes det som en enda lång semester. Vi förstod snart, ett år är för kort tid att ta barn utomlands. Vi beslutade att det i alla fall skulle bli två.

Tre palmer prasslar tre år senare förvissande om natten, om att vi är i paradiset. Vi somnar 220 mil ifrån de bekanta norra förorterna, med tunna lakan om kropparna och vidöppna fönster. Titt som tätt råder numer bekant klockspel.

Lagom mjukt, som om någon satt och viftade med en stor solfjäder över min kropp, bjuder Lago Maggiore på fläkt om natten. Sätter jag mig upp kikar jag ut över ett nattligt ljusspel som speglar sig i vattnet. Jag sträcker ut min kropp och känner mig lycklig. Vi är två resp trespråkiga idag, åtminstonde förstår vi vuxna nästan fullt ut italienskan. Jag önskar att jag kunde sträcka ut mina känslor helt, liksom jag kan med mina lemmar. Att fullt ut känna att här, just här, vill vi bo tills barnen är större. Utan några som helst tvivel.

Jag hör den blomstertid nu kommer, men bara i mitt huvud. Jag undrar. Kommer våra barn någonsin höra den i sina. Eller kommer där höras melodier som Carissima Pinocchio när de tänker tillbaka på deras barndom och skolavslutningar.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Du skriver så fint, det kom nästan en liten tår!!
/ Annika m Julia & Joelle

Sunflower sa...

De kommer vara de där barnen som hade exotisk barndom, som såg och upplevde så mycket mer än Skansen och Gröna Lund. Och så är de fortfarande svenskar. Tro mig, det kommer sitta kvar resten av livet. Det livet de har nu berikar. När de är äldre och kanske bor i Sverige kommer de vara speciella, på ett bra sätt. :) P.S. Grattis (ang. det där inlägget som du verkar ha tagit bort)!!! :) D.S.

Anonym sa...

Does this mean that next years return promise is in actuell??? you still write like an angel giving balsm to my soul but my arms miss you H and O.

RANA sa...

Dina ord smakar smultron med mjölk. Jag bara njuter.

KRAM,
Rana

Var dags glimtarn sa...

Annika - tack vad glad jag blir för din fina kommentar!

Sunflower - :) De är lite exotiska här med, hoppas de upplever detpositivt...

M - It only means I wish I could look into the future and make the wised decision...

Rana - Grazie goa du :)

Var dags glimtarn sa...

M - I mean the wises......

Solrosfrö sa...

Smultron med mjölk var en bra beskrivning ;)

Var dags glimtarn sa...

Jessika - :)