De norra förorterna

Vi lämnade de norra förorterna bakom oss. Planets nos vände uppåt. Det kändes som att hoppa högt. Pirr i magen och skratt. Nervositeten hann inte infinna sig. Allt hade gått väldigt fort. Där fanns aldrig någon väntan. Bara massor att lyckas göra först.

-Jag har fått ett guldjobbs erbjudande, drömjobb, sa jag till maken en eftermiddag.
-Jag har fått en utlandsplacering, sa maken senare samma kväll.

Vi log båda två, vägde besluten, men inte så noga som de flesta kanske hade gjort. Vi har gemensamt att vi söker det mest exotiska, att leva i nuet, att inte fastna i trista, för oss, rutiner. Tryggheten har vi internt och tillsammans. Jag hade gjort det förr. Blodad tand.

Befrielse. Att hoppa av karriärsnurran. Jag sa upp mig. Inget nytt kontrakt signades. Jag förvånades över att jag inte kände någon rädsla. Något i mig insåg snart att frihet att välja är det största.

Huset, casa Rosa. Slottet, som barnen senare kallade det. Det omfamnade oss. Där bodde godhet. Första året förstod vi ingenting. Det var tufft, det var spännande. Svett och tårar, glädje och ibland kändes det som en enda lång semester. Vi förstod snart, ett år är för kort tid att ta barn utomlands. Vi beslutade att det i alla fall skulle bli två.

Tre palmer prasslar tre år senare förvissande om natten, om att vi är i paradiset. Vi somnar 220 mil ifrån de bekanta norra förorterna, med tunna lakan om kropparna och vidöppna fönster. Titt som tätt råder numer bekant klockspel.

Lagom mjukt, som om någon satt och viftade med en stor solfjäder över min kropp, bjuder Lago Maggiore på fläkt om natten. Sätter jag mig upp kikar jag ut över ett nattligt ljusspel som speglar sig i vattnet. Jag sträcker ut min kropp och känner mig lycklig. Vi är två resp trespråkiga idag, åtminstonde förstår vi vuxna nästan fullt ut italienskan. Jag önskar att jag kunde sträcka ut mina känslor helt, liksom jag kan med mina lemmar. Att fullt ut känna att här, just här, vill vi bo tills barnen är större. Utan några som helst tvivel.

Jag hör den blomstertid nu kommer, men bara i mitt huvud. Jag undrar. Kommer våra barn någonsin höra den i sina. Eller kommer där höras melodier som Carissima Pinocchio när de tänker tillbaka på deras barndom och skolavslutningar.