Ytis svenskar och pappersexercis

När Juno fötts verkar det som om maken och jag får dra till Bern. Där svenska ambassaden ligger. För båda föräldrarna måste närvara då man skriver på vilket namn barnet ska ha. All information om namn har jag enkelt funnit. Men, måste jag ringa ambassaden igen skäms jag. För att fråga om och hur barnet vårt blir svensk medborgare och eventuellt kan få dubbelt medborgarskap. Hur vi får ett litet baby pass så vi kan resa hem så småningom. Eller för den delen, bara in genom biltullarna och Italien.

Eftersom jag har hormonmossa i hjärnan sa jag för länge sen högt till alla "titta nu, jag lägger inbjudningarna till lunchen med landslaget på nationaldagen här". Alla tittade och sa, ok, bra.

De är borta. Harry på ambassaden skickar nya. Tack. Tack. Tack. Idag känns det just därför som om jag kommer att hitta dem.

Ska jag ha Odd Molly klänning eller Dagmar. Ska jag ha Odd Molly klänning eller Dagmar. Ska jag ha....jag har ju faktiskt ett val, min potbelly får plats i bägge!