Glädje och ilska i bröstkorgen

Igår firade vi min fina väninna. 39 år. Mamma Mia. Tiden rinner iväg. Men tanter är vi inte ; )

Den godaste thaimaten lagade Panita ifrån Bangkok. Typiskt min väninna, att be henne komma och laga mat. Och ja, hon är bortskämd, min väninna. Men är en person som har vett att uppskatta både det och de hon har runt om sig. Mycket. Först var jag fördomsfull, men jag har lärt mig att inte vara det åt flera håll. Och man vinner på det. På så många sätt. Fast jag kan inte låta bli att berätta för henne att de hon projektleder tar lika lång tid att organisera som att själv göra det hon projektleder dem för.

Jag föll för Panita. Hon försökte shasa bort mig ifrån köket. Men Panita och jag hade något, vi skrattade och jag räknade på thailändska när hon doppade torkade svampar i vatten. Jag älskar språk och vissa saker bara sitter. Min väninna stod helt chockad, jag gillar ju inte kök, alls. Även om jag lagar mat. Min väninna älskar att laga mat och har tjatat på mig att gå olika kurser med henne. Hon är en fantastisk kocka. Mamma mia svarar jag. Non mi interessa samt I dont have the time. Some people work. Då skrattar hon och säger att hon är avis. Sån är hon.

Min Columbianska härligt galna väninna skulle jag kunna skriva ett helt kapitel om. Hon sprider glädje och skratt. Man förstår inte alltid vad hon menar men vi skrattar mycket. Våra liv är väldigt skilda. Våra döttrar är bästa väninnor.

Panita och jag bestämde att jag ska gå min första matlagningskurs. I thailändsk matlagning. Och jag ser fram emot det. Jag älskar asisatisk mat och Panita umgås jag gärna en eftermiddag med. Plus, en människa (jag) kanske måste växa, även i köket....

Vi kör slut på barnen sa maken och jag när vi drog hemåt vid 22.30. Barnen somnade vid varsinn sida om mig i bilen. Men de är lyckliga svarade jag. Och idag går de sin sista skoldag. Lilla H skrev ett kort imorse till sin lärarinna, tack för allt du lärt mig. Jag började nästan tjura.

Igår kväll svor jag extremt vackert. Så vackert att jag nästan log. Och totalt förvånad över att jag kan svära så. Cykeltjuvar, beware, gravida kvinns kan bli galna av ilska. Jag tog honom på bar gärning. Och. Jag fick honom att be om ursäkt. Lille O:s cykel höll på att försvinna på vår lilla parkering, jag hörde något där jag stod i hallen. Tur att jag är rädd för mörker. Det resulterar nämligen extremt bra hörsel. Hade jag varit den tjuven, hade jag själv satt hjärtat i halsgropen när senoran flög ut genom ytterdörren svärandes som en borstbinda och ryckandes i cykeln och hans kläder. Maken, han skakar mest på huvudet. Galet gjort. Men alla tänker inte bra i stundens hetta.

Imorse vaknade vi med stort leende. Sol, sol sol och värme. Äntligen ska det vara slut på regnet!!! Det var 200 år sedan de hade så dålig försommar här. 200 år!