Som presumtiv hemvändare funderar jag på vad som karaktäriserar en hemvändare. Och min bild är subjektiv. Hemvändare är ofta nyanserade, även om svenskarnas jante inte vill höra om alla nya nyanser man som hemvändare ser Sverige och svenskar. Det blir malligt, viktigt, pretantiöst. Men det är skillnaden tänker jag. Som hemvändare (som jag varit flera gånger som barn) är man mer nyanserad. Det är de som inte vänder hem som är kritiska till det svenska samhället. Skolan, vården, skatterna etc.
Jag tänkte imorse på de skillnader jag både lägger till min know-how och uppskattar och noterar hos italienare och svenskar. Schweizarna känner jag inte alls lika bra. Trots lokal skola och kontakter på skolan får jag inte grepp om italienar -schweizarna är så annorlunda mot de nord italienare jag känner. Men vänta, bland mina kontakter känner jag lika många syditalienare.
Stockholmarna ser livet som en lek och vill helst vinna, för att visa
hur duktiga de är. Det är tröttsamt och stressigt. Tyvärr orkar inte stockholmarna (svenskar?) stanna så länge i Italien. Där vill man inte vanligtvis vara bäst. Man är inte lojal med sin arbets -plats.Fast man är där många timmar per dygn. Man vill komma upp på bekväm nivå och ha slitande assistenter under sig. Italien förblir för många svenskar det perfekta semestermålet istället. Vi vill göra karriär, klättra högt, men det är komplicerat, i Italien, med det sätt vi är vana att klättra på. Svenskar gör allt jobbet själv.
Åldern är en av de obligatoriska saker som svenskarna vill ha reda på så fort som möjligt. Andra saker är yrke och föräldrarnas yrke – något som jag aldrig hört italienare fråga om. Slår det mig.
I Italien frågar de var man kommer ifrån, varför man är där, om det är för att maten är god och solen lyser hela dagen (fast den inte gör det), men det är retoriska frågor. De frågar också om man saknar familjen. Att ta ut barnen mitt i terminen en vecka för att hälsa på mormor bemöts av ett leende. I andra semesterfall får man avslag ifrån rektorn. Italienarna tycker dessutom det är konstigt att resa utomlands. Italien är ju fantastiskt nog i sig.
Många svenskar frågar oss om det inte är läskigt att flytta utomlands. För att vi inte pratar språket. Konstigt det där. Det sägs att svenskar är så språkbegåvade. Jag vet att EU har en strävan efter att alla pratar tre europeiska språk. I Sverige pratar vi jättebra engelska. Men det är knappt trots 6 års franska studier t ex kan ta upp en fransk dagstidning och läsa ett enklare stycke. Ännu mindre troligt att vi även prenumererar på en dito för att upprätthålla språket. Då, är man i Sveirge, enomrt ambitiös. Här är man bara normal vid sånt förfarande.
Schweizarna pratar tre språk flytande. Det finns inget konstigt med det. Och det fjärde är på intåg, engelskan. Men visst är det inte konstigt säger många svenskar till sitt försvar att vara två språkiga, de har ju flera språk i det landet. Men, det är som länder i samma land. Man beblandar sig inte, förutom denna lilla italienska kanton. Attityden till språkinlärning mellan länderna skiljer sig.
En annan sak som jag ofta tänker på. I Sverige är barnen så duktiga när de lärt sig läsa första terminen i skolan. Här är det liksom en självklarhet, inget man pratar om. Det blir en tävlan i Sverige omedvetet mellan barnen när de får bekräftelse på självklarheter. Dvs att de klarar inlärning. Det slog oss i somras hur skrytsamma svenska barn är om kunskaper i jämförelse med dem här. Det kanske är bra för barnen att skryta om, jag vet inte. Här är tävlingsresultaten istället synliga. Resultaten står där. Men föräldrarna känner inte till rangordningen. Barnen däremot, vet exakt vem i klassen som är bäst på matte och hela rangordningen ner till den sämsta. I Sverige är det mest vi vuxna som känner till barnens små och stora framsteg.
Hur det påverkar barnen diskuterade vi igår med andra utlanssvenskar. Vi kom fram till att vi inte vet. Men vad vi ser hos våra barn verkar det bara konstateras. Sabrina är bästa på matte. Sophie sämst. Så är det, bara meddelas det en frukost, utan värdering. Därför, tilläggs, går Sophie till stödläraren i matte. Jaha.
Sista iakttagelsen just nu i detta långa inlägg. I Sverige skyddas mobbare, här skyddas de mobbade. Mobbar man får man varning och åker sen ut efter tredje varningen. Som svensk tog det mig ett tag att se skillnaden i attityd. Barnen åker ut när föräldern inte samarbetar. Föräldra ansvaret är större och mer självklart. Funderar jag. Samt är ansvaret på barnen större. De lär sig säga till och ifrån. De kan reglerna.
Italienarna klär sina barn i dunjackor när det är 17 grader ute. Det skrattar vi ofta åt. Livrädda för att de ska frysa. Men så sa vår lille O en dag i juni. Vart är mitt underlinne (direkt översatt)? Jag vill ha den! Det brukar vi bara ha på vintern. Men nej, han är italiensk, han vill ha undertröja, mitt i sommaren. I Sverige klär vi ju av oss till shorts så fort vi ser en vitsippa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Ett bra och reflekterande inlägg som lämnar mig med känslan att usch, jag verkligen är en svensk stockholmare. Jag tror jag ska låtsas att jag är italienska ett tag...Men tänk vad mycket DU fått genom din tillfälliga exil, som du kan bära med dig här i Stockholm!
Min erfarenhet säger att man här säger att "usch vad stressigt med så många språk som barn/ungdomar behöver lära sig här i svenska skolan". Tråååkigt, stessigt. Det mesta verkar stressigt i svenska skolan. Något är fel. Jag har aldrig uppfattat att dina barn känner sig stressade?! Fint inlägg, förresten. Kram
A n k i e - ja jag hoppas att jag bär med mig flera nyanser som jag kan själv uppskatta iaf! Jag låtsas också ibland vara italienska :)
Sunflower - ja bra iakttagelse! Här är barnen inte stressade fast det är tufft tempo, kanske för attiyden hemma är annorlunda eller för att det finns så mkt stöd att få i skolan samt mindre klasser? 15 barn max i vår lilla kanton i ettan och tvåan!
Jag tycker att vi är luddiga. Inget är tydligt och bara rätt eller fel. Jag tror svenskarna lider av en kollektivt dålig självkänsla. Vi vet inte riktigt vilka vi är, vad som gäller. Vi har dålig kontakt med våra rötter och vår kultur och vi odlar skam och skuld mycket bra.
Vi vill inte att barnen ska skämmas för att dom inte hänger med i ett ämne i skolan. Det skulle "peka ut" barnet. Men det är ju detsamma som att säga att det är fel att inte vara bra på allt!?
Vi vill inte låtsas om att det finns orättvisor. Bara att inte låtsas om det är ju orättvist!?
O s v
Bra inlägg som stämmer bra! Jag tror dock mycket av det du skriver faktiskt är på väg att förändras i den svenska skolan. Om man jämför med hur det var när vi växte upp på 70- och 80-talet. Det är min erfaenhet på våra barn skola iaf. Läskunniga skall alla vara innan de börjar sexårs verksamheten. Kamratrelationer och social kompetens jobbas det otroligt mycket med, nolltolerans av mobbning tex. Ett tredje språk (spanska, franska eller tyska) kommer in redan i sexan numera.
Smultron - jag har inte haft barnen i svensk skola men mkt av det du beskriver är väl just jante?
Jessika - jag är positiv till skolsystemet här förutom för lite teamkänsla, för mkt individfokuserat. Bra om en del i svenska skolan förändras tycker jag!
Jan te mä, som Karlsson på taket säger.
Jo, jante är ofta närvarande lite varstans.
Smultron - suddas ut lite i kanterna utomlands men finns hos mig med.
hej.
Jag ser tydligt stressen och hetsen. På dagis och i förskoleklassen är barnen fortfarande strålande stolta över sina små och stora prestationer, men sedan lyckas vi vuxna på något mystiskt men effektivt sätt att ta det ur dem och tävlandet börjar, misslyckandena, jämförandet.
Maria Agrell - Hej :)
Zäta - hmmm...tänk om man kunde sätta fingret på how come.
Nuförtiden börjar man ofta med läsinlärning i förskoleklassen (sexåringar) så det är vanligt att väldigt många redan kan läsa när de börjar skolan som sjuåringar. Vet inte om svenska elever är mer skrytsamma än andra, men jag tycker att det är bättre att barnen har ett gott självförtroende i "lågstadiet" än att de inleder sitt skolliv med att tycka att de inte duger till. Det sätter käppar i hjulet om de inte tror på sin förmåga.
Det är likadant i Sverige att barnen redan i ettan vet vilken som är bäst/sämst i ett ämne. Tror att det är oundvikligt. Det märks trots att vi inte ger barnen betyg från tidig ålder.
Undrar hur lagstiftningen ser ut i Schweiz när de kan "kasta ut" små barn ur skolan som inte sköter sig? Vad händer med de barnen? Vill någon annan skola ta emot dem? Här får vi ju inte göra så, utan arbetar mer för att försöka lösa problemen istället för att putta iväg "problemet" någon annanstans. Kanske ser man mobbing mer som ett individ-problem, istället för ett grupproblem?
Det är intressant att se saker lite utifrån, och få olika perspektiv. Se vad som är lika/olika.
/Anna S.
Anna S- Först om lagstiftningen vet jag inte. Men ett mellanting kanske vore bra. Ta mer i kragen i Sverige där de mobbade oftast är dem som tillslut i desperation lämnar skolan, och här ännu mer tålamod? Jag har inte svaren. 3 varningar får man här, sen ´åker man ut och så får man skärpa till sig i nya skolan? Här börjar ju barnen skolan som 5 resp 6 åringar, så samtidigt som svenska förskolan. Fast det är bara skola här och med tydliga mål. Jag vet inte om skrytsamheten, om det är ett tecken på att man måste hävda sig eller på självsäkerhet? Här skryter man säkert om andra saker istället. Alla barn skryter och med rätta, de är små och lär sig massor på få år, men jag tänkte bara på just inlärningen i skolan. Jag upplever inte heller att det där med att alla vet hur bra/dålig man är är en stor grej här. Mer, lite sämre = stödlektioner. De är jättebra på att lyfta barnen.
Bra och intressant inlägg. Fast jag hängde inte med riktigt kring skrytandet - svenska barn skryter mer men det är föräldrarna som har koll på barnens framsteg? Det känns motsägelsefullt på något sätt. Men jag tvivlar inte på att svenska barn kan vara skrytsamma. Precis som svenska vuxna som dissar sitt eget land totalt bland landsmän, men som väldigt väldigt gärna vill uppfostra omvärlden när man träffar folk från andra länder.
Som någon sa till min sambo "Skillnader mellan svenskar och amerikaner är att båda tycker att de bor i världens bästa land, men svenskarna känner sig tvingade att berätta det för alla andra, medans det för amerikanerna är så självklart att man inte behöver prata om det". Det ligger en del i det, vi har en slags beskäftighet där vi vill uppfostra omvärlden. Världens bästa demokrati och allt sånt vi tycker att vi har...kanske är det de vuxnas skrytande som smittar av sig på barnen?
Moderna - s¨här uppfattar jag det, i Sverige berättar man hela tiden för barnen hur bra de är (det gör jag med ha ha) här gör man inte det på samma sätt. Man säger brava bravo etc men inte när det handlar om inlärning. Vi har ingen koll på barnens inlärning på samma sätt, då skolorna är stängda, här antar man att allt går bra tills man hör annat. Ha ha, jag har inte hört en enda skrytande svensk utomlands, måste lyssna bättre :)
Igen, det känns som om det där med skrytande blåstes upp, alla barn skryter och med rätta kanske, men här inte just om det man lär sig i skolan. Om man inte råkar vara nummer ett kanske?
Skicka en kommentar