Lilla H fann ett kärleksbrev ifrån Fabian i hennes bänk. Hon sken. Men hon älskar honom inte. Hon gjorde det. Hans kärlek består. Han skriver de vackraste italienska små kärleksorden. Maken skulle få spader. Nej det skulla han faktiskt inte. Men lite nervös är han, hur det ska bli senare år. Hon är ju hans piratessa.
Lilla H kom hem igår med alla uppgifter och prov de gjort i tvåan. Hon har ottimo på nästan allt. Diktamen där hon inte har ottimo, har hon istället massor av errore. Hon är vilsen. Jätteduktig på matte och logik samt att läsa och förståelse. Men stavningen. Anar vi släktens ordblindhet? Men samtidigt ser jag undrande på hennes små prov. En diktamen har 0 fel. De är på ca en A4sida. Många ord att stava rätt på. Nästa har 15 fel. Alldeles för många har fröken skrivit. Nästa 4 fel. Nästa 11. Ikväll ska jag känna henne på pulsen om det är något som stör henne, eller inte.
Studerade felen. Skriver lilla H e istället för é är det ett fel. Har man inte tillräckligt mellanrum mellan orden samt glömt en stor bokstav = fel. Men, de flesta felen är med dubbla konsonanter. Jesus. Hur bra ska en liten 7 åring stava... Det är för c och g samt dubbla konsonanter hon går till extra lärare i italienska denna termin. Lille O:s böcker har vi inte fått hem än. Han den lilla skrytungen ;) säger att han är super på allt. Han har lätt för sig men tänk vad olika de är. Lilla H är en supertjej (notera, det är hennes mamma som skriver :)men framhåller aldrig något. Verkar inte ha värderinar på bra och dåligt hos andra, bara hos sig själv. Får lille O frågan om hur det går i något: jättebra, jag är super på det mesta mamma... Jag äter upp hans självförtroende, njuter av det. Faktiskt. Må det spira.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är inte klokt vilka skillander det är.
Min son går i tvåan och här markeras minsann inga futtiga småfel. Här är det hurrarop om man lyckas prestera en mening som läsaren förstår.
Sen har de förståss veckans ord, och de ska vara rättstavade. Men inga fula röda bockar vid petitesser som små och stor bokstav, punkter, sär- och hopskrivningar osv. Det skulle störa det kreativa flödet för mycket. Det är bättre barnen lär sig att känna glädjen i att skriva, än att hämmas av sin oförmåga att stava rätt.
Känner att jag hetsar upp mig lite här. Vill skriva: "Här knäcker vi inte barns självförtroende, här uppmuntrar vi..."
Men det är inte särskilt nyanserat. Så svart-vit är inte världen, och framförallt inte den svenska skolan.
Lite väl höga krav där i lilla H:s klass kanske. Och så känner jag så väl igen hur man som mamma liksom absorberar de där förtröstansfulla orden som kommer från våra yngsta...jag klarade det jättebra...Så skönt för mammahjärtat att höra, oavsett hur det sett ut rent objektivt!
Zäta- ja det ät högre krav här, no doubt, sen börjar de ju skolan ett år tidigare med, så kanske har man diktamen och rättstavning iaf i trean i Sverige? Men hon skriver gärna, men tycker inte om diktamen...
Anna - Tror hela sydeuropa har samma krav... och ja när de skiner skiner jag med:)
Kan tänka mig att det är kämpigt för ett mammahjärta ibland, men å andra sidan en otrolig glädje :D
Camilla - Man pendlar mellan förtvivlan och glädjerus, no doubt ;) (känslorna är alltså stora, men även in motgångar får man försöka se sig som guide och inte låta lejonmamman hugga andra direkt *S*)
Skicka en kommentar