Med öppna ögon ser jag skillnader. Kan skillnaderna. Likaså våra barn, upplever jag.
Jag säger vänligt men bestämt till ett barn på Universeum som beter sig uber illa. Både barn och föräldrar ser helt chockade ut. Vänder och går tyst (are) därifrån.
Jag suckar högt åt italienaren på flygplatsen som serverar oss pizza då han högljutt och otrevligt mässar om att min eurosedel eventuellt är falsk. Hur kan han veta, acceptera den, mässar han.
Jag vet att italienaren är på dåligt humör efter en lång stressig dag, alldeles för varm i den 32 gradiga luften. Att han bara vill mässa, få ur sig irritation, men ändå kommer att ge sig. Jag behöver bara vänta ut honom en liten stund. Leka gås.
Jag vet att de svenska föräldrarna till detta barn egentligen uppskattar att jag sa till så att barnet slutade, men att de drar sig långt ifrån oss för att inte skämmas. För många av oss svenskar skäms så lätt. Även för saker som inte de själva gjort, utan barnen. Barn är barn. Oavsett vilken kultur vi tillhör.
Hade det varit omvända situationer tror jag att de italienska föräldrarna sagt, där hör du, du beter dig illa, sluta upp nu. Tittat mig i ögonen, vänligt men trött.
Att den svenske super trötta servitören sagt något helt annat, kanske något snorkigt om att barnens stolar skulle stå rakt så han kan komma förbi. Eller bara bitit ihop.
Jag har tagit upp så mycket positivt om bägge kulturer, i alla fall känner jag och uppskattar så mycket positivt här och "hemma". Men dessa två incidenter inträffade samma dag med få timmars mellanrum och jag kan inte låta bli att känna att jag är rik på vardagskultur. Jag kan och förstår. Utan att dissa eller hissa. Bara förstå. Det känns skönt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Det är jättekänsligt att säga till andras barn som uppför sig illa. Föräldrarna blir oftast väldigt upprörda över att andra ger deras barn tillsägelser oavsett hur dumt barnet uppfört sig. Tycker tyvärr många föräldrar är för slapphänta och låter sina barn härja fritt och irritera andra, utan att ingripa. Bra att du sade till!
/Anna S.
Anna S- jag vet att det är känsligt....men kan inte låta bli. Tycker att vi har ansvar för barn så när vi är vuxna, även om det är dina eller mina!Varför är det egentligen så känsligt? Hur blev det så?
Helt rätt att du säger till! Tycker alla vuxna har ett ansvar för alla barn - jag säger också till!
Välkommen åter :) kram!
Det är så intressant med dessa skillnader tycker jag. Så intressant att läsa det du skriver.
För ett tag sen sa en äldre herre till mina barn när de ryade runt på estraden i vår kyrka. Han ville att de skulle dämpa sig lite och inte krypa bakom de växter som stod på svaj där framme.
Efter gudstjänsten kom han fram till oss och bad om ursäkt om vi hade tagit illa upp. Jag förklarade att det hade vi inte alls, utan att jag istället uppskattade när någon säger ifrån.
Ibland har man själv inte ork att göra det man borde, och säga ifrån, och ibland är man kanske inte tillräckligt uppmärksam. Jag har inga problem med att andra säger till mina barn, eller att säga till andras heller för den delen. Ibland till och med jag dristar mig till att tillrättavisa vuxna, som tränger sig före i kön till exempel.
Det händer också, och ännu oftare, att jag lämnar ett ord till uppmuntran, om ett fint smycke, en ny frisyr på kassörskan, eller något annat, bara för att jag vet att det muntrar upp.
Annie - hoppas vi är ännu fler, och fler föräldrar som kan skilja på barnens "actions" och sina egna värderingar.... (dvs inte skämmas)
Zäta - våra barn blir också tillsagda, jättenyttigt att förstå att inte det bara är vi som uppfostrar och har åsikter!
Tror det är jättebra att barn får lära sig att deras agerande har konsekvenser och att andra människor kan och får reagera.
Så klokt du skriver om vardagskultur. Det faktum att man förstår ger en helt annan reaktion hos en själv och det är så skönt. Att inte överreagera, ta saker personligt och inte döma. Det är stort och en stor gåva både till dig själv och till människor runtom.
Camilla - Exakt, du förstod exakt vad jag ville förmedla. Dömer inte, bara förstår. Ändå är jag ju jag och agerar utifrån mig, om jag vill :)
Uj uj uj vad det kanns igen.
Svar fraga det dar med andras "ungar", sjalv ar jag som du.
Silvia lekte haromdagen med en kompis som vid upprepade tillfallen kastade en boll i ansiktet pa henne, pojkens (3 ar) mamma sa bara till lite forstrott, nar han inte slutade hojde jag rosten lite. Inte direkt for Silvia utan for honom - nasta gang kanske han tar en tung leksak och kastar pa ett annat barn. Det ar ju varat jobb att lara dem det de inte forstar.
Jag blir nog kand i byn som "den elaka svenskan"! ;)
Ofta räcker det ju med att någon annan än föräldrarna visar barnet att "jag ser vad du håller på med".
När man känner att man inte klarar av att hantera situationen så visst kan man skämmas som förälder. Det är ju knappast förstående blickar man möts av utan mer bläng.
Ibland kan jag också tycka att det är märkligt att en familj med tre barn ska ha högre krav på att inte höras och synas eller vara i vägen än ett ensamt par.
Vi kanske var på Universeum samma dag t o m?
Skicka en kommentar