Vi skriver Juno på magen och tar en bild. Det blir fint. I svartvitt.
Jag vaggar fram på kullerstenarna på höga boots i citta vecchia, med ett barn i varje hand. Att ha tre barn här är inte vanligt. Jag sticker ut. Precis som magen. Och bootsen. Ser komisk ut. Magen alltså. Säkert pretantionen med att försöka känna sig cool i höga boots, när man snart ska föda barn. Barnen är så fina. Mina godisbitar. Mina fina. De håller var och en mitt hjärta i sina händer.
Vi äter en panino på ett mysigt fik. Det ösregnar. Jag dricker kaffe och sneglar mot briocherna. Men det blir en fantastisk mörk mörk grön mennästanbrun dunjacka istället. Så dyr att jag egentligen inte vill skriva om inköpet. Men jag fick den för halva priset. Förra årets modell som är identisk med årets, men med snyggare huva. Vilken flax. Inte så dyr längre alltså.
Jag har presentation på ett jobb idag. Jag kramar mobilen i handen och väntar på de magiska eller jobbiga orden. Bu eller super. You never know.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag håller tummarna för de magiska orden!
Sara - jag väntar än.... Tack!
Ni är säkert hur vackra som helst när du trippar fram med en skatt i var hand och en i magen ;)
Fröet - åh tack snälla, på sistonde får jag så fina kommentarer att jag blir gråtmild...
Skicka en kommentar