Ytis barnen har landat...

Ja sen ett litet tag tillbaka. Vet inte exakt när. Den där landingen sker ju successivt och är subjektiv. Men språkmässigt har de landat. På så sätt att de är flytande, att italienskan dominerar, och i vardagstal hemma slinker det in i italienska ord. Lille O drömmer på italienska. Han pratar italienska i sömnen.

Nu kämpar de inte längre, våra små ytisbarn. Nu är de en i gänget, inte den som tittar på och kämpar. För visst har det varit kämpigt, som barn att inte kunna leka verbalt, som förälder som inte kan hjälpa till med än med uppmuntran och kärlek. Men motgångar är inte av ondo, motgångar föder framgångar och styrka.

Ja det har ju inte varit helt lätt att flytta utomlands, men ändå inte negativt på något sätt. Men jag led med barnen i början, då de inte kunde leka "verbalt", lilla H som var 5 år kämpade och pratade ett kroppspråk som vilken skådis som helst skulle bli grön av avund på.

Lille O har alltid haft enormt lätt för sig att bli "en i gänget" så han har inte tyckt att det där med att inte kunna prata med andra barn var så jobbigt, däremot med sin fröken. Knappt fyra år gammal sa han dagligen att : - Hon HÖR inte vad jag säger :) Han förstod itne fullt ut att svenskan inte var ett världsspråk.

Lilla H var istället tyst, tills hon var säker på att det hon sa var korrekt. Lille O pratarde gladeligen svenska med de andra barnen, sen la han in den italienskan han kunde. Lille O tror fortfarande att engelska är italienska, då vi pratar så mycket engelska med våra vänner, maken och jag, han förstår även engelska väl. Det blev samma obegripliga språk och har nu kodats av :) Som svampar är småbarn har man ju hört, och det har vi hört bevis på : )

Igår hade jag samtal med fröknarna, ja både lilla H:s och lille O:s. Inte utvecklingssamtal utan ett extra samtal om hur vi upplevde barnens skola och deras trivsel etc, för att vi är nya. En superskola som följer upp alla barns trivsel!

Vi är så nöjda, för att barnen främst är så glada i skolan och av vad vi ser och känner. Vi pratade om språket såklart. Lille O:s fröken säger att O är helt flytande nu. De språkfel han gör gör även andra 5 åringar. Då det är en del att böja i italienskan så böjer alla småbarn av farten fel ibland. Men hon tycker han böjer riktigt bra, kanske för att han lyssnar mer än de andra, då det är hans andra språk. Han pratar korrekt i dåtid och futurum. Han förstår det skriva språket väl (skiljer sig mycket från talspråket) och ställer många frågor när han inte förstått. Hon tycker definitivt att han är skolmogen nästa september, utan tvekan. Jag känner mig dock tveksam till att sätta honom i skolan blotta 5 år gammal! Nåväl borde kanske gå på frökens rekommendation och låta honom följa sina kompisar...

Lilla H:s fröken säger att H pratar nästintill flytande, hon böjer korrekt men har inte samma ordförråd som en italienskspråkig 6 åring. Så hon har en timmes privatlektioner på skoltid med en språkvetare och de timmarna älskar hon, vår perfektionist. En helt fantastisk fröken som har en smart pedagogik genom att spela spel, ha en hemlig låda, en uppsjö med pekböcker för stora barn. Flanellspel med bokstäver etc.

Andrea, H:s fröken säger att, trots hennes handikapp i språket, är hon den som först lärde sig skriva, läsa och att räkna kunde hon ju bra före skolstart, så hon ligger först i alla ämnen! En fantastisk känsla att få höra det som ytisförälder. Jag trodde vi skulle få kämpa med skolan då den är tuff och på ett annat språk. Men jag antar att lilla H fortfarande kämpar, då hon ligger först utan att veta om det. Kanske ska jag berätta för henne att hon inte behöver kämpa så mer?

Hon säger att H verkar älska lektionerna, och det säger ju H med. Här har de ett betingsystem, eller så kanske man kan kalla det, barnen har egna små lådor för varje ämne, där deras fröken fyller på med de stenciler de ska ha gjort denna veckan, ligger de efter någon dag i antal, så får de läxor. På så sätt kan alla ha sin egen fart på inlärning, antal stenciler anpassas efter "mognad", sen följer man upp barn med svårigheter t ex med extrastöd. H har aldrig läxor, men har valt att ta hem skrivböcker för skojs skull. Hon vill ha läxor! Så på detta sätt vet inte de andra barnen om hur de andra ligger till, då alla jämt nästan då sitter med olika små stenciler framför sig. Ingen kan säga att jag ligger först, sist etc. Fröken deras kan lätt se vilka som behöver extra stöd. Låter bra, fungerar iaf bra för H.

En liten rapport om ytisfamiljens stora lycka i att våra barn nu är flytande i italienska! Resten av dagens blogg skriver jag till annonymous som frågar om hur det är att flytta utomlands med småbarn.

Vilken ålder och vilken personlighet man har som barn påverkar givetvis hur man upplever att börja en skola, ett liv, där man inte kan språket. För lilla H var nog 5 år och tjej svårt på så sätt att hon inte kunde leka verbalt och blev utanför gänget, men hon gav sig inte in i leken, hon valde att ställa sig utanför och betrakta. Men hon har växt enormt av den erfarenheten. Som förälder behöver man vara ett aktivt stöd varje dag här, vilket är påfrestande, eller mer korrekt är kanske att skriva att det tar mycket energi. Lilla H hade istället svenska språket så pass bra före vi flyttade, att hon med idag pratar fin, korrekt svenska.

Lille O var knappt 4 år när vi flyttade, han lärde sig italienskan snabbare tycker jag, upplever jag. Han tyckte heller inte att det var svårt att leka med andra barn. Han lekte på som förr. Men bryter idag när han pratar svenska. Italienska meningsbyggnader smyger sig in, r:en hårda etc.

Jag ångrar inte en dag att vi flyttat ut! Jag är så innerligt glad att vi vågade.
Till Anonymous - kom och kika på Locarno här är som att bo i en chokladask : ) Rom är på behörigt bekvämt avstånd *S* Här finns svenska barn i en fantastisk skola! ("reklamat" färdigt nu ha ha).

TIllägg till anononymous - vi kunde inte ETT ord italienska och vi har bott utomlands nu i 1 år och 3 månader.