Syskon och syskonbarn

Jag saknar dem emellanåt så det gör ont. Vi pratar varje vecka, mina bröder och jag. Ofta flera gånger i veckan. Vi har den där självklara syskonkärleken och vi månar alla om att noga hänga med i varandras liv. Vi delar glädje och sorg, vardagstrivialiter och drömmar. Jag saknar att inte kunna ta en söndagspromis och lång brunch med dem. Jag saknar möjligheten att de kastar in sina söta små barn hos oss, för att de vill smita iväg på en middag eller bio allena med sina partners. Att bo utomlands, innebär stora våndor om man gör rätt i att gå miste om familjetid och att få se sina syskonbarn växa upp och lära känna dem så där riktigt bra. Kusinlivet som jag själv itne haft men som vi tre syskon alltid sagt att våra ska ha, blir inte av på så sätt som vi önskat.

Imorse ringde lilla Tyra som inte ens är fyllda 3 år, pratade helt obehindrat som hon gör, en liten snackis och verbal som få i den åldern. För hon saknade mig och ville säga hej. Jag bor alltid hos Tyra, när jag är i Stockholm. Ibland när jag på morgonen har gosat med henne och säger att nu måste jag gå och jobba frågar hon mig med sin sötaste röst -får jag följa med dig? Det är väldigt nära att jag ställer in hela dagen...

Mina små söta brorsöner, som nästan är lika täta i ålder som våra små. Jag ser hur deras föräldrar kämpar som vi gjorde. Och minns väl och med värme. Alla gånger mina bröder kom till vår undsättning när barnen och vi kräktes om vartannat. Hur de knackade på vår dörr och tog den ena som lyckats bli frisk. Jag önskar att jag kunde ge samma sak tillbaka. För jag vet hur mycket det är värt. Jag önskar att vi bodde nästintill grannar. Jag är evigt tacksam för mina bröder, som jag älskar högt liksom deras barn, så där självklart som mina egna.