Facit. Det är det jag är rädd för. Där satt den.
Jag är van med att ha en händelserik vardag. En vardag som jag aldrig vet vad den innehåller. Med alla kulturkrockar och språkförbistringar och osynliga koder och för oss konstiga system. Nya små byar och platser att besöka. Vi känner inte till vardagen här, den blir så händelserik, just därför. Ju mer man lär sig en ny kultur, desto mer inser man att man har att förstå. Jag gillar att knäcka dessa nötter.
I Sverige vet jag ju allt. Har facit på allt. Det är det jag inte gillar. Att titta i facit först.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag förstår hur du menar.
Men efter ett par år till hade du känt till systemet och reglerna väldigt väl. Ett facit bildas även här.
Jag försöker att INTE titta på något facit först, även om jag bott i Sverige i hela mitt liv. Det tycker jag är äventyret i att göra något händelserikt.
Jag tror jag försöker säga att det inte är åren som ger facit, det är inställningen.
Anna - så klokt.... inställningen. Tack! Jag ska ge mina känslor lite på nöten nu ; )
En utmaning, cara!
Åsa - Si si, jag inser det. Kanske den största so far? Att hemvända...Skulle du kunna?
Jag var nog lite vag. Du ar "utmanad" i min blogg, men du har ratt - en flytt ar alltid en utmaning (och du verkar ju gilla utmaningar!)
Ps. Tank vad allt ar relativt - for oss ar Ivan blond!
Pss. Ja, jag skulle nog kunna hemvanda. Det ar inget jag vill, men skulle det "behovas" ar det ju bara att se det som en......utmaning!
Silvia - ha ha, ok jag är blev helt förblindad av att sätta ord på mina rädslor att jag bara såg dem :) Ska kika in och se då!
Men har du verkligen facit på allt? Och måste du använda det då? Kast' bort och börja om :D
Du kan bli en sån ytisvilde som skrämmer folk genom att le på tunnelbanan och skratta på föräldramöten.
Camilla - J JA jag tänker le på tunnelbanan, jag gör det redan, sen kommer jag på att jag ser konstig ut ;) Nej jag har ju inte facit alls på allt. Tack för remindern du med!
Jag känner igen känslan. Rädslan att flytta tillbaka till en plats och sedan känna att man inte står ut. Det handlar om förväntningar. Att man själv har förändrats, utvecklats och har fått nya erfarenheter som gör att man ser saker på ett annat sätt än tidigare. Att slå sig till ro utan att känna att man är "fast", lite snärjd. Det är svårt det där, var har jag mitt "hemma" och var och hur vill jag leva mitt liv... Får en textrad ur en Adolphson & Falk -låt i huvudet: "Jag reser inte till något utan jag reser ifrån." Rastlöshet och nyfikenhet på nya platser och på livet i stort. Vissa människor är kanske mer "upptäcktsresande" än andra.
/Anna S.
Anna S- Du beskriver min rädsla precis.... Rastlöshet har jag nog en god portion av.... Det finns så mkt att se och lära känna!
Skicka en kommentar