En liten ytisfamilj. Vi har bott här i 18 månader och vi märker att vi sakterligen tillhör. Vi har bott utomlands i snart 3 år. Vi skiljer oss men tillhör ändå. Vare sig vi är i Sverige eller vår kanton i Schweiz, liksom i Italien.
Barnen tillhör mest. De hör till och tar till sig. Våra barn ber gärna bordsbön, ibland även nattbön. Jag själv är ateist, men tror på kära goda godheten. Vi delar och skiljer oss även med och från varandra. Vi lär oss respektera olikheter och val, även i vår lilla familj. Vi iklär oss en ny kultur, samtidigt som vi omedvetet klär av oss vissa delar av en annan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Spännande. Hur känns det? Positivt eller negativt? Det man klär av sig, saknar man det eller är det så positivt med det nya att den känslan tar över?
Visst är det härligt med barnens anpassbarhet. Deras förmåga att suga i sig det nya och känna nyfikenhet på livet, utan uppbackning av fördomsförrådet. Ofta har mina barns sätt att betrakta världen hjälpt mig att se företeelser i livet på ett skönare mer oförställt sätt.
Camilla- det nya berikar. Det är som att se fler färger i regbågen tycker jag...
Anna - Ja barn är fantastiska. Så rena i sin syn och självklara i sina handlingar. Jag sitter gärna på en sten och lyssnar till barn i allmänhet och tar in av deras visdom :)
Att ta det bästa från de olika kulturerna tror jag blir perfekt!
Sara - Det ger näring helt klart att få intryck ifrån och delaktighet i två kulturer!
Håller med Sara. Det bästa av två världar måste ju vara idealet :-)
Gioia - mångfald berikar...
Skicka en kommentar