När kikar på tavlan tänker jag ibland tillbaka på den tiden.
Tiden då jag upplevde att allt snurrade runt karriär, och jag runt den. Sov inte många timmar per natt innan jag i ottan drog på mig jobbkläderna igen. Då och nu, liksom ännu tidigare i mitt liv, såg jag det som en uniform jag drog på mig. Tvångskläder. Nästintill.
Jag drog alltid av mig skoluniformströjan i England, kastade den slarvigt runt axlarna, om midjan. Jag fick ofta bastning för det. Lite mognare alternativt mer formad av samhället försökte jag istället personifiera dresscoden så gott jag förmådde och vågade. En gång gick jag till jobbet i slips. Jag var provokativ i 20 års åldern. Slips på kvinnor var inte inne då. Men i gubbvärlden sa det sitt. Slipsar talar. Tyvärr. Fast min snackade tvärtom språket.
Det jag tänkte på just idag var hur jag totalt kan falla för motiv. Jag som inte kan måla för mitt liv, men som är del av konstnärsfamilj. Svarta fåret när det handlar om att hålla i och dra penseldrag. Mina motiv var föga intressanta, vackra eller inbjudandet till vidare konversation.
Tavlan köpte jag då, mitt i karriärsnurran som jag med lättnad lämnat bakom mig. Ändå har jag aldrig varit så framgångsrik på jobbet som nu. Är det inte ironiskt. När man släpper viktigheten i mentala ryggdunkar kan man glatt slå sig själv på axeln. Utan att någon känner till eller är närvarande.
Den hänger i vårt vardagsrum, den är inte stor. Den heter Flamenco och är målad i svartvitt. Jag fick syn på den kort efter jag fått smaka hur det känns att få en bonus. Min livs första. Sen dess har jag iofs bara fått ett fåtal dito när jag tänker efter.
Jag vandrade på Söders höjder, längs Hornsgatan. Ett litet galleri stannade jag invid, för den äldre mannen stod på trappan och sa glatt hej medan han rökte sin pipa. I ögonvrån hängde den. Och hela min bonus och flera timmar gick, då han charmerande gav mig en snabblektion i konst. Jag stövlade ut med ramen under armen. Flera timmar hade min make väntat på mig. Tiden stod still där i galleriet.
Jag vände på tavlan hemma i vårt vardagsrum, med hans ord ringande i mina öron.
-När som helst köper jag tillbaka den!
Där står: "Moderna Museet 1958". Konstnären kanske inte är känd, eller så är han det. Men hans svartvita flamenco är både en fantastisk kontrast och skildring av livet. Alla nyanser mellan svart och vitt, i svartvitt.
Så har det hänt igen. Kärlek och förundran till färg och form. Rund e-mailjtavla i annorlunda lila. Jag gillar vanligtvis inte lila. Men jag såg hela världens naivitet och fulländning. Jag var bara tvungen att knacka på och be att få....
Och jag har ingen aning om hur eller om jag får hit den. Eller om någon annan som beskådar dessa känner något överhuvudtaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tänkte på det häromdagen. Din emaljtavla, och om du hade fått transporten fixad. De där verken som man snubblar över är nästan alltid bäst, att handla på vernissager för att alla andra gör det är inget skoj. Det ska slå an en sträng, som man inte kan stå emot. Då är det bäst att slå till!
Anna - har nog aldrig gått på vernissage helt ärligt :O Jag är nog typen som ramlar över :) Konstnären ska ringa mig imorgon, vilken härlig människa, han vill klart att jag ska få ner den och hade lite alternativ!
Man måste gå på magkänsla... För ett tag sedan snubblade jag över ett fantastiskt konstverk jag inte kunde släppa. Och då spelade det ingen roll att det var sådär otroligt dyrt att man nästan fick hicka, eller att vi inte får plats med det i nuvarande bostaden (1 x 1,6 m är STORT!), eller att vi egentligen inte borde köpa stora grejer överhuvudtaget eftersom vi står inför en hem-/utlandsflytt...
I had to have it.
Skicka en kommentar