Tänkte jag på när jag satte mig i mitten av den stora runda gungan och lilla H lille O Juno och jag flög upp och ner i luften. Jag skrattade så jag kiknade. Barnen skrattade för att jag skrattade.
Att gunga är livet. Och livet är som en gunga. Det går upp och det går ner.
tisdag, maj 13, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är precis så det är, gungan är livet ;)
Kramar
Härligt. Älskar gungor. Särskilt när det killar i magen :D
Dubbel ö: :)
Camilla - det är rätt underbart att gunga!
Skicka en kommentar