Vi hade så mysigt lilla H och jag på vår Stockholms resa. Hon är världens mest tålmodiga och omtänksamma lilla tjej. Vi fick springa till flyg, bära väskor på tåg på hemvägen, men inte ett klagomål trots att hennes smala små axlar tog på sig en tung väska. Att hennes små smala ben fick pinna på allt vad de förmådde.
Det var inte det detta skulle handla om. Nej, mina tankar snurrade hela tiden runt "snart bor vi kanske här" "vad tycker jag, vad tror jag, hur ÄR Stockholmarna egentligen, Stockholm etc etc".
Det som skrämmer mig är allt fokus på yta. Fina huset i fina förorten. Fina möblerna. Främst, skrämmer mig tävlan om den fina trädgården. Vad gör svensken mer än att inreda och spara till nya fina möbler?
Provinsiellt, kändes det. Jag vet, jag provocerar. Även mitt i stan kände jag det så. Vart är pulsen, glädjen, nyfikenheten på andra människor? Lever vi däremellan jakten på ytan?
Jag såg mig och maken sitta i soffan sent om kvällen och kika ut på vår framtida trädgård, glada över att barnen kan cykla till vänner och skolan. Att skolan handlar mer om teamwork än individuell tävlan. Att de inte har en hög med läxor om dagen. Frustrerade över att grannarna kikar in och knappt säger hej. Frustrerade över att det finns tider man klipper gräs på och att man ska klara allt själv. Man ska vara supermorsa/farsa.
Fast Anna sa klokt att man kan sticka ut. Det är inte det att inte någon av oss vågar det. Det är bara känslan. Jag tror vi lägger våra pengar på en trädgårdsmästare som får komma varje vecka(fast jag vet då sticker man ut och är snobbig och märkvärdigt oduktig), och på att resa mycket.
Jag vet, detta inlägg kommer att reta gallfeber på de flesta. Herregud, jag är ju själv svenska och har bara bott utomlands x antal år, skärp dig kvinna, typ. Men va fan, detta är mina rädslor inför en hemflytt. Helt ärliga.
Jag kommer att sakna att ringa vänner och säga HEJ, vi ska till pizzerian vid vattnet, ni och alla våra 17 ungar? Att umgås utanför hus och hem, att inte måste bjuda in. Att barnen är välkomna på restaurang före 12 års ålder. Att hemmet faktiskt både kan vara stökigt och ofixat. Att när man bjuder hem kan det fortfarande vara så, bara man har råvarorna, bara man har kul när man lagar maten tillsammans. Bara där finns ngn prosecco och några oliver att knapra på om maten tar lång tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
27 kommentarer:
Mycket tänkvärt, även för mig som ändå anser att jag nyss fått ett gott reflektionshjul i rullning.
Du har dessutom lite distans som utflyttad svensk.
Det var jobbigt att läsa, och väldigt nyttigt! Det svenska spindelnätet känns plötsligt väldigt kletigt.
Jag känner igen det du beskriver. Vill dock slå ett slag för min del av Bromma. Här bor det mycket humanister. Det är långt ifrån den snyggaste delen av Bromma. Vi har hört ungar som kallar det för "fulbromma", men det är en skön stämning här. Vi umgås spontant. Stora sällskap, väldigt rörigt inbland, oplanerat. Varje år har vi en stor områdesfest med ca 80 pers. I år går den festen av stapeln 7 juni (efter bloggträffen). Folk festar som tokar. De flesta (inte alla dock) är rätt "lugna" betr ungarnas skolor och aktiviteter etc. Visst, folk petar lite i sina trädgårdar, men jag vet bara 1 familj som har trädgårdsmästare...Kom hit och hälsa på vettja! Jag bjuder på finkaffe! ;) Men jag känner mig INTE provocerad av ditt inlägg. Närå.
Anna - distans får man och kanske förmågan att kunna byta glasögon. Här är ytan i kombination med njutning. I Sverige ska man klara allt själv, duktig svensk klarar massor. HÄr klarar man inte hälften, men är jäkligt glad :)
Ankie - vi kommer vecka 31! :D
Fast inte hela veckan alltså, bara på en finfika såklart! ;)
Vännen.
Jag vill bli provocerad, jag vill protestera, säga att du har fel: "Nej, nej, du ser inte bortom det där". Men jag blir inte provocerad, bara lite ledsen. Nej, inte på dig. Men på det faktum att du nog har rätt.
Jag har mina egna rötter lååååångt ner i den svenska myllan. Längtar aldrig bort. Tråkigt kanske det låter, strunt samma, det är sant i alla fall. Mormor, morfar, farmor, farfar - alla är födda i Stockholm. Men trots detta - även jag känner kylan och rädslan och stelheten strömma mot mig överallt ifrån. Jävlar också.
Å andra sidan bor vi i en förort med rätt få svenskar. När vi är på badstranden sitter vi, jag och min lilla blonda familj, ensamma och är udda. Runtomkring sitter enorma sällskap (fast det bara är närmaste familjen) och äter lammstek och babaganosh. Farmor sitter på den medburna finstolen. Alla (utom vi, givetvis) grillar, trots att det råder ett strikt och svenskt eldningsförbud.
Jorå, jag förstår detta inlägg alldeles för väl.
KRAM!!!
Rana
Jag förstår dig så väl! Är t o m helt enig med dig om den svenska lilla ankdammen ;).
Man är suspekt när man avviker fr normen. Visst finns det områden som Anki skriver om, men majoriteten är precis som du beskriver. Har bott i 30 år i Stockholm, både i lägenheter o i enkla o fina villaområden. Knappt någon kontakt med grannar förutom att man kanske kollar varandras hus o brevlåda när man åker bort ;).
Min man fick en kulturkrock när han fick uppleva svenskens fixering vid pengar o rättvisa. Herre gud gå på krogen o best nästan identiskt o sedan sitta o räkna på öret vad var o en har tagit... *gapskratt*.
Det var allt det här som gjorde att vi flydde Stockholm!
Nu har vi fått det du beskriver;)
Går över till grannen för att bara snacka bort en stund, de ringer o ber oss komma på ett dopp i poolen o lite rött vid poolkanten. Snabbimproviserade middag bara för att man råkar gå förbi nån annan granne. Här behövs inga förhandsinbjudningar, man umgås enkelt o spontant.
Trots att vi bara bott här i 2 år så har vi bättre kontakt här med många av våra grannar än vad vi någonsin haft i Stockholm!! T o m kommit närmre några av dem, än till flera av s k bekanta som vi haft i flera år i storstan. Alla har så mycket omkring sig o lite tid el ork o lust för spontanitet!
Med mitt långa utlägg så vill jag bara säga att det finns andra platser att bo i Sverige än just Stockholm *asg*.
Kramar
Jag tror att det tyvärr inte finns något land, eller någon kultur, som är helt perfekt, som bara har de goda bitarna.
Överallt utvecklas sociala strukturer som säkerligen från början uppstod ur en god tanke hos en god människa, men som så småningom cementerats och blir stela och inaktuella och tungrodda och helt enkelt fel!
Jag tror att alla skulle må bra att göra som er familj, testa livet i olika länder och sedan reflektera för att kunna plocka russinen ur kakan. Jag tror också att många fler familjer skulle kunna göra det. Man ljuger så lätt för sig själv och menar att det är omöjligt att bryta upp. Det klart att det underlättar om man är någotsånär språkbegåvad ;-)) men inte ens det är en förutsättning.
Om ni väljer att "flytta hem" och "sticka ut" så ta med er russinen. För barnens skull (barn kan vara fantastiskt elaka mot varann eftersom de så snabbt tvingas anamma sina föräldrars fördomar) kanske ni ska välja vilka områden ni vill sticka ut på, men jag tror ändå att ni kan ha många russin kvar. Skaffa nya vänner som gillar sättet att umgås och inte dör av lite skit i hörnen, eller strunta i Stockholm och bosätt er lite utanför. Här "på landet" i Lidköping, tror jag vi är något mer otvugna och spontana, i alla fall jämfört med den beskrivning du ger av Stockholmarna.
Varmt välkomna då! Och så utökar vi repetoaren till mat och vin! kram
Rana - ibland är det kanske bra att få upp ögonen för andras reflektioner, om man känner att man kan ta till sig dem, that is!? Det finns ju så mkt bra i Sverige. Men märkeshysteri, på kläder och saker. Det mesta delas in i bestämda fack. Men nu är jag nyfiken på vart ni bor!? Ha ha, ser oss här, mitt ibland italienarna, som byter våra små barns baddräkter utan att skyla barnarumpor och de stirrar. Mamma Mia, så gör bara svenskar! Här finns inte ens grillförbud, komiskt va!
Dubbelörnen - vad härligt det låter!! Men bor vi inte nära stan ser vi knappt maken.....
Zäta - vad fint och bra du skriver. Vi ska försöka bevara russinen!!
Ankie - :D Men ni får två nästan "nykterister" på halsen. En gravid, en anti bara, men vi kan parta ändå :D
Ankie - det gick fort när jag skrev. Middag, var det inte fest ;)
Jag är också rädd för det där och rädd för att du har helt rätt.
Men man får väl försöka köra sitt rejs så gott det går och skaka av sig känslan av att alla måste detsamma.
Det enda som funkar är att se till sig själv och sin egen familj. Vad vill vi, vad prioriterar vi? Och med egen tankeverksamhet vinns ofta stor accept, men sedan är det ju det här med svenskarna och integriteten.
Garden är så högt ställd hela tiden, och då missas så mycket roligt i livet. Att tagga ner, och blotta sig själv ger så otroligt mycket mer tillbaka, och det enda som krävs är en liten gnutta mer mod än vanligt.
Jag känner att det finns potential att förändra, även om förändringen mest av allt sker runt den egna personen. Men å andra sidan är det ju den vi upplever tätast också...
Oj, svammel på hög nivå, men jag klickar iväg det ändå!
Anna - genom svammel kommer ofta små guldkorn.. Vi vet väl vad vi vill, men finner man det där man borde höra hemma? Att sticka ut har jag alltid gjort, jag är ju halvytis och har bott mkt utomlands som barn. Och är då inte diplomatunge ;) Är inte rädd för det. Men bor vi här blir barnen väldigt italienska, bor vi i Sverige blir barnen väldigt svenska. Man påverkar dem så mycket, med skola och område.Själv, är man ju nästan färdigfärgad ;D Nej men allvarligt, det är lyxprobelm men svårt med val, när där finns flera.
Men nog är det väl sjutton - nu har jag försökt kommentera två gånger och alla mina kloka ord försvinner :D
De människor och den typ av umgänge som du beskriver finns även här, man får väl bara välja bort de ytliga och statusinriktade (eller skrapa lite på deras yta för att se vad som gömmer sig där). Men jag håller med dig i det att svenskar ska vara så duktiga - leja bort städning, trädgårdsarbete och dyl verkar provocera många. Samtidigt som man grälar och inte vill bjuda hem gäster för att det inte är perfekt. Synd - för jakten på perfektion och yta tar ju så mycket energi och tid från sånt som är viktigare och roligare.
Kul att höra din sida av saken, någon som upplever en helt annan kultur men ändå besöker Sverige hyfsat ofta.
Camilla - Jag tror jag först nu har insett varför vi inte flyttat hem ännu. Rädslan för att vi ska känna oss "instängda", men ju mer jg pratar om det, desto mer känner jag att det är bara upp till oss :) Russinen finns även i den svenska kakan, såklart. speciellt kring barnen och skolan. Här är skolan riktigt bra, men snart alldeles för tuff för min smak....
Jag förstår dina tankar och rädslor helt och fullt. Det här blir en kort kommentar, men jag hinner inte mer just nu. Måste rusa. :)
Du ser - det är bra att prata om det man oroar sig för. Då krymper känslan oftast :D
Det där var huvudet på spiken.
Jag sätter små mål att luckra upp beteenden/mjuka upp personer i den här stan, alltid kul när det lyckas. Utan min hemliga agenda skulle jag nog bli galen...
Men Stockholm ÄR en småstad, klart det blir provinsiellt. Men fördomsfulla jag tror att ytan är viktigare i vissa Stockholmsområden än andra, som i Bromma då. Och jag bor i wanna-be Bromma på andra sidan stan och här blir det mer och mer så också, men vi har tur för på vår lilla gata är det inte så. Se till att bo någonstans där ungarna går i en skola där det inte bara är villaungar så blir det inte riktigt lika homogent...
Jag tror ändå det är lättare att sticka ut i Stockholm än andra delar av landet - Stockholm är ändå tillräckligt stort för att man ska kunna hitta likasinnade och den sociala kontrollen är inte total.
Sara - run on ; ) Men tack, skönt att jag inte är helt ensam.
Camilla - :D
Annie - då måste jag säga att jag gillar din agenda :)
Moderna - Det var väl det som stack i mina ögon. Stockholm är en småstad. Provinsiellt. Många lika lika. Men ja, vi letar hus (redan nu....) och kanske blir det tom flytt i januari. Om vi hittar det rätta huset och gillar skolan.
Förstår dina funderingar angående bostadsort/land. Det finns naturligtvis både fördelar och nackdelar med alla platser.
Tror att det enda man kan göra är att försöka vara sig själv och försöka leva sitt liv på det sätt som man själv vill. Prioritera det man själv tycker är viktigt, för det är ju inget kul att försöka leva sitt liv på ett sätt bara för att vara andra till lags.
Det kommer alltid att finnas människor oavsett var man bor, som har synpunkter på hur man lever sitt liv och de val man gör. Jag tror att det går att hitta likasinnade, det finns väl massor av familjer som liksom ni har levt utomlands och har liknande erfarenheter och som också vill kunna träffas lite mer spontant utan krav.
Jag är inte uppvuxen i Sthlm, vet inte om det i vissa områden där fokuseras på att upprätthålla en "fasad" (oj, nu får jag nog på nöten ;) )med "yta" som följd? Kanske finns det andra ställen i landet ni kan bo (om ni inte är tvungna att hålla er i Sthlm pga arbetet) där man är lite mer easy going.
Där jag växte upp, på en mindre ort men ändå med en hel del folk som arbetat utomlands eller kommit till Sverige från andra länder för att jobba (inte flyktingar), umgicks grannarna mer avslappnat. Folk är/var vana vid att folk flyttade hem från att ha bott utomlands ett par år, så det ansågs inte som "märkvärdigt" så att folk var avundsjuka e dyl.
Om ni flyttar till Sverige och känner att ni hamnat på ett ställe där ni inte trivs, går det väl i värsta fall att flytta även om det innebär en del besvär.
Inte lätt att bestämma sig för bostadsort, när det finns så många fina platser i världen där man kan tänka sig att bo... Förstår er beslutsångest!
/Anna S.
Oj så mycket tankar och åsikter :D Spännande boll du satte i rullning där! Rädd att mycket av det stämmer... men jag jobbar på att bli bättre. Trädgården påtar jag gärna i själv - avkoppling tycker jag.
Städningen hemma lejer vi däremot bort och det ger så mycket mer tid till oss som familj. Även mer möjligheter/tid till spontana middagsbjudningar/besök eftersom jag , tyvärr, är en liten pedant och vill ha det rent och fint omkring mig. Speciellt om vi har gäster. Jag bara är sån men jobbar på att våga vara a bit more messy...
Klart att ni kan behålla er livsstil även i Sverige!
Anna S- lååångt och härligt, vart är du uppvuxen? Vi satt en kväll och sa just så: vart bor alla hemvändare? Men antar att de är spridda, beroende på vart de kommer ifrån....
Jessika - är det fortfarande lite skamligt att leja bort städning t ex? vi har städhjälp, inget jag sticker under stolen med. Vi har ingen trädgårdsmästare, ha ha, borde skaffa en nu. Vår lilla lilla trädgård är eftersatt, det växer så snabbt här... Men i Sverige vill jag ha en, för att retas, he he. Nej, för att trädgårdarna är så stora och vi gillar att umgås, inte att pilla i trädgård. Ja det hörs, vi tycker inte det är det minsta kul.
Vill helst inte berätta var jag är uppvuxen någonstans så här på internet, eftersom jag föredrar att försöka vara lite anonym. Men det är alltså en mindre ort som ej ligger i Stockholmstrakten... I förhållande till storleken finns det bra samhällsservice och skolor tom gymnasiet, och jag tror att orten faktiskt skiljer sig från andra orter i den storleken av vissa skäl som jag inte kan skriva för då avslöjar jag vilken ort det gäller... Nu bor jag inte kvar eftersom jag flyttat till en annan del av landet pga jobb. Men nu som vuxen är jag glad och faktiskt tacksam att jag fick växa upp just där, när jag har sett hur det kan vara på andra ställen. Det är viktigt att bo där man trivs, det vet jag efter att också ha bott på en plats där jag vantrivdes jättemycket! Det tar så mycket energi. Hoppas att ni kommer fram till en bra lösning med era bostadsfunderingar!
/Anna S.
Jag har exakt samma tudelade funderingar om att flytta tillbaka till Sverige från utlandet där vi bor nu. En del av mig vill verkligen till Sverige med natur och lite mer "säker" tillvaro trots att vi inte ens har barn ännu. Min pojkvän är italienare och han vill till Italien och jag är mycket tveksam trots att jag älskar landet. Jag läser faktiskt din blogg lite i "studiesyfte" för att se hur jag eventuellt också skulle kunna trivas. Jag blir dock lite ledsen ibland när du beskriver italienska män som ganska trist traditionella och inte hämtar barn osv. Jag känner många motsatser... men samtidigt spär du ju inte på den tyvärr allmänna bilden från svenskar om "slemmiga italienare" som jag hatar och det är ju bra... ;)
Det jag skulle komma till var att jag också är rädd för den där mentaliteten om att allt ska vara så perfekt på ytan. Ok att man kan gilla fina kläder och saker men det får inte bli det allra viktigaste! Jag har bott utomlands i sammanlagt nästan 7 år och det sätter sina spår... undrar om jag kan flytta "hem" till Stockholm? Det är svårt, jag grubblar dagligen...
Hej Sessan! Vad glad jag blir för att du kommenterar här. Först måste jag skriva att jag och maken älskar italienare, har inte mött en enda slemmig en ; ) De är alltid "korrekta" faktiskt, men härligt italienska, som du säkert vet vad jag menar med det. sen älskar vi mycket med den italienska mentaliteten, annars hade vi inte bott här så länge, ej heller sökt oss hit. Jag blir glad över att du känner motsatsen i Italien, jag har nämligen bara mött 2 italienska pappor på de två olika skolor våra barn gått på som hämtat barn!!! Jag ger bara min bild och givetvis gäller inte det generellt för hela Italien. Nu bor vi i italienska delen av Schweiz, här jobbar alla män som vi känner och heltid, sena kvällar, samt bara 2 av alla de mammor som vi känner och är bekanta med. Det speglar ganska bra Ticino, det är nästan lite fult att jobba om man är kvinna. En god mor är hemmavid sas... Jag är en udda fågel här, no doubt, men de är nyfikna och lyssnar och tar nog in en del av den svenska mentaliteten och synen på vad jämlikhet är. Oj, detta blev långt!
Skicka en kommentar