Efter två dagar med rejäl bondförkylning tittar solen fram. Regnet här förbryllar, det är normalt strandliv som gäller ifrån mitten av April. Idag är det toppenväder och snart stundas stranden, hårklippning för barnen, som båda vill kapa en hel del, blir fint tror jag.
Senaste dagarna pratar vi med nytt allvar på att flytta hem nästa sensommar. Att barnen får gå i sin egen årskurs sett till ålder, och på så sätt gå om trean respektive tvåan, som de ska börja här till hösten. Låt oss se om vi nu sätter de planerna i verket. Nya känslor har dykt upp om hur sent vi vill flytta våra barn, även om det är hem och till ett språk de behärskar. Vi gör plus och minus listor på vårt liv här och hur det skulle se ut "hemma". Vilka plus som är mer bonus och vilka som känns mer beständiga.
Vi letar en svensk lågstadielärare i Stockholm som vill knäcka lite extra en timme om dagen i en vecka till våra små som vill känna att de kan skriva även på svenska. De frågar själva efter det och jag tror det beror till viss del på att de vill känna total samhörighet med svenskan. Svårt att förklara men utlandsbarn tänker mycket på språk har jag insett, nog mer än jag kan ana. Varför man på svenska säger t ex coolt fast det är engelska, jämför det med det andra språket de behärskar lika väl och som säger figo. De kommenterar hur många italienska ord som finns i svenskan. Lille O som ganska ofta har italiensk meningsbyggnad på svenska har själv börjat ifrågasätta varför den inte är likadan. Dessutom undrar han varför kineserna har ett eget alfabet och om man kan få lära sig det snart.
Det går flera timmar till italienska läxor vardagsdags och för mig och maken att själva lära ut svenska under veckodagarna här känns för tufft för barnen. Tror en timme om dagen i en vecka räcker för dem att knäcka de flesta ljud koder då de redan läser så pass bra (fast på italienska) och behärskar svenskan så bra i tal. Och att då ha en utomstående lärare, de är så vana att visa stor respekt och fokusera med lärare, med föräldrar är det en helt annan sak tydligen : )
Många funderingar på sistonde. Stora beslut. Drömlägenheten lämnar vi tills vi känner oss absolut till 120% säkra. Om man nu någonsin ens kan vara det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Låter så härligt det där med stranden. Förstår att det är svåra beslut. Att välja är inte alltid så lätt.
Sara- och beslut behöver ju inte vara forever? Nu ska jag åka!
Precis! Beslut går ju faktiskt att ändra. Varför inte prova Sverige ett tag om det känns lockande. Men jag måste ju säga att det verkar vara paradiset där ni bor nu ;)
Jessika - Vardagspradis versus trygghet och familj? Listan ska skrivas.
Skicka en kommentar