Buona Notte

Våra två. Pseuvdotvillingarna som kom med 16 månaders mellanrum.

Jag, sittandes på golvet i vårt sovrum, makens och mitt, sorterandes tröjor i en av garderoberna. Våra två, som alltid liggandes i vår dubbelsäng. Varannan natt byter de sida, för jämlikhetens skull. Ingen vill ligga närmast dörren. Lilla H med jätte sköldpaddan och lille O med jätte hunden.

De läser högt i varsinn bok. Lille O tröttnar på att störas av H:s bok och sätter sig en stund bakom dörren. Lilla H tittar fundersamt på honom och meddelar att hon kan läsa tyst om han vill. Lille O hoppar i säng igen och lägger sig nära nära. De har koll på klockan på nattduksbordet. 20.20 ska de släcka.

20.20. -Mamma pussa oss, vi ska sova nu. Jag dyker fram bland en hög av tröjor. Det är noga nu att inte göra fel. Vem pussade jag först igår, det bara måste man minnas. 3 pussar och fyra skakar till lilla H först. Som tjuter när hon blir skakad och alltid ber om fler. Puss lille O, lika många skakar.

Lille O gosar in sig. Så nära han kan utan att hans syster ska klaga på att det blir för trångt. De tittar på varandra. Han fick ett ok i hennes blick. De läser varann lika bra som de läser böcker. Han lägger armen om sin syster och kryper ännu närmare. Lilla H släcker. Det tar tre minuter. Sen sover de.

Jag satt där på sängkanten och mindes vaknätter och långa sena promenader på söders höjder. Fast minnena kändes ganska bleka, utan tydliga bilder och färg. Som ett gammalt fotografi som blivit utsatt för för mycket sol. Som om all kärlek mellan och till barnen suddat ut alla konturer. Ett minne som inte fullt ut längre går att ta fram.