Hon är hemma. 3 timmar sen. Bussen körde faktiskt fel. 7 timmar satt 52 barn mellan 7 och 14 år på en buss som irrade runt. När de kom fram såg jag lilla H kika runt bland alla föräldrar, hon fick syn på oss och sken upp. Det var en lång kram och jag kände alla mina spänningar släppa ha ha, hon var hel cool. Satte sig i bilen, slog huvuet i taket och mumlade att det var bättre på lägret. He he. Shit.
Lille O kan inte sluta krama lilla H. Jag njuter av alla små stories som hon för ovanligehtens skull bjuder på. Den ena är sorglig, de återstående 99 är alla roliga. Mest handlar de om olika människor på lägret och hur många vänner hon fått. ALLA mamma ALLA var så snälla och vi har haft såååå roligt! Får jag åka nästa år med?
Den sorgliga eller jobbiga historien handlar om att lilla H tappades bort. Själv säger hon att det var hennes fel. Ehm, hon skyddar sina ledare från hönsmamman. Jag blir ändå stolt av storyn. Hon vet hur man gör när man inte hittar, när man inte kan tala språket. Hon åkte åt höger i en backe när de andra körde ner till vänster. Efter en lång svår backe som hon berättar att hon åkte ner för så fort hon kunde så började hon gråta. Hon var rädd. Hon hade ju insett att alla andra åkt åt andra hållet. Det var i slutet av dagen. Hon visste att liftarna snart skulle stänga. Hon körde ner till liftkillarna säger hon och sa parla italiano? Svenska? English? (hon förstår en del men pratar iofs inte själv nämnvärt...) Non non non fick hon till svar men liftkillarna tog hennes hand, torkade hennes tårar. Hon pekade på sig själv, sa sitt namn. Pekade mot vägen sa scuola di shi, pekade på sina skidor och visade att hon tillhörde en grupp genom att sätta handen över pannan som man kikar. Visade 10 fingrar och pekade på personer. En grupp alltså. Skidgrupp. Andrea sa hon sen mellan tårarna. Pekade på deras walkietalkie. Killarna ropar ut på franska att de har en liten tjej som pratar italienska hos sig, som frågar efter en Andrea Monaco, hon mindes hans efternamn! Inom 15 minuter blir hon upphämtad. Fan vad hon är bra. 7 år och så jäkla vis. Hon kunde lika gärna ha stått och bölat tills ngn förhoppningsvis tog hand om henne.
Mycket lär man sig säkert på ett skidläger, mest utvecklas man nog, och då menar jag inte just skidåkning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Himmel får tårar i ögonen när jag läser...
Jag skulle nog fått behärska mig alldeles oerhört om detta drabbat min son... Lejonhona *grrrrraaaggrrahhhhh*
Men samtidigt vilken otrolig tjej!! Upphör aldrig förvånas över bad de klarar av i den åldern! vår son var 7 när han kom hem o fann mormor med hjärtinfarkt. Han ringer mig til jobbet o berättar att hon är väldigt konstig o mycket sjuk. Han går fram o frågar var hon har ont o berättar för mig att hon har ont i bröstet men också i armen. Han lämnar henne inte utan finns hos henne tills jag kommer om efter ca 30min. Han t o m frågar om han ska ringa 112 för det vet han att man ska göra. När jag sedan talat med 112 så säger han att han måste hjälpa ambulanse o trycker hissen ner o öppnar alla dörrar...
Efteråt var jag helt tagen av vad han gjort o vilket mod han visat. Han lämnade aldrig mormor inte ens för en sekund medan han var ensam...
Så var stolt o glad över vilken tjej ni har!!! Hon klarar sig i alla väder precis som vår son gör *skrattar*
Bamsekramar
Jag blir alldeles tårögd när jag läser om er lilla tjej, vad duktig hon är!
Säger som jag sagt förut: tror inte att mina lika gamla killar hade klarat det lika bra...
Dubeblö - Oj vilken duktig kille!
Ja, hon är verkligen enormt stark när det gäller. Även om hon inte själv ser hur bra hon agerade. Hon säger mest bö (typiskt italienskt me ba)och rycker på axlarna...
Sara - Jag är väldigt stolt och framför allt glad att hon sökte hjälp!
Skicka en kommentar