Italianos

Barnen har varsinn kompis hemma. De ska sova över. Japp på en måndag. Tokigt tycker vissa. Jag tycker det är underbart. Samma läggtid gäller ändå och jag kräver storsta möjliga tystnad vid 20.00 och de respekterar det.

Nu skulle jag önska att jag kunde spela in en video. De spelar fotbollsspel barnen. Kakafoni är förordet. Höjda upprörda röster, inga svordomar men nära, de balanserar. Mellan varje boll är deras kroppsspråk minst sagt uppspelt. Lilla H sätter fingrarna mot varandra och gungar handen inåtvänd framochtillbaka när hon anklagas för att ha gett sig själv 2 poäng istället för 1. Som om hon klagade på domaren i Inter efter ha fått gult kort. W:s kroppsspråk tillbaka är uppgivet en arm så långt ut det går åt ena hållet och den andra åt den andra. De andra två hejjar på varsinn spelare högt och ljudligt. Alla skrattar. Så koncentration. Man hör bollen fara hit och dit. De är grymma på detta, de små liven. Sen kakafonin igen, kroppsspråket, det ljuvliga italienska/latinska. Det slutar lika italienskt. Pussar och kramar, hejarop och buarop. Fotbollsspel är en stund av allvar och lek i en härlig blandning.

Update: de lämnade spelet hand i hand, W och H, kom fram till oss och den ene höjde den andras hand till skyarna. Det är viktigt att visa fram en vinnare, att skaka hand och att hylla och dissa. Ha ha.