Jag saknar ibland den svenska effektiviteten, att "alla" är så rationella. Inga utsvävande svar där samma åsikt vädras i fyrtioåtta olika meningar, där man bara byt ut orden mot synonymer, over and over. Italienarna är superduktiga på synonymer. På att säga samma sak på tusen olika sätt. Att sätta ord på känslor och känna om allt mellan himmel och jord. Innan italienskan satt ok undrade jag om jag verkligen hajjade vad de sa. De sa ju samma sak om och om igen. Vad missade jag liksom.
Sist jag var i Sverige, som ju inte heller är sällan, saknade jag så att se kroppsspråk, att få naturlig ögonkontakt med människor som rörde sig på samma platser som mig, och att någon faktiskt drog tag i mig med sina långa utläggningar och vädrade sin åsikt. Alla glodde ner i golvet och inga armar eller ansiktuttryck fladdrade vart jag än såg. Alla var i sin egen värld där alla andra som befann sig på samma plats bara var stumdöva statister.
Detta gjorde mig så paff. Det blev så bildligt. Och lite sorgligt. Jag kände så starkt att jag blev nedstämd av Stockholm.
Tänk om man kunde blanda. Italienskt och svenskt. I en perfekt mix. Där kösystem och system öht faktiskt respekteras till viss del iaf, där ögonkontakt, leenden och samtal mellan främlingar var lika naturligt som att man säger hej till sina kollegor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Exakt. Den perfekta mixen vore toppen.
Sara - japp :)
En perfekt blandning, sannerligen! Själv har jag båda i mig (kom ihåg att jag inte är svensk svensk, jag är ju bosnier, de skiljer sig inte mycket från italienarna till sättet), och ibland försöker jag blanda men det är svårt. Svårt för andra att ta in. Men vem bryr sig! :)
Sunflower - Hej :) Vi blandar hejvilt och så tror jag man omedvetet (till viss del) är en kamelont.
Skicka en kommentar