Jag bara måste ha varit latinare i ett tidigare liv. När jag är mitt i pulsen så är jag hemma i mig själv. Lycklig, trygg i vem jag är. När man skriker idiota, mamma mia dai (och annat ;) men ändå ler i något samförstånd till sina medtrafikanter där i Milanos puls är jag hemma. När bilen tillslut klämts in i en ficka i ett parkeringshus och man trycker på sin dosa så man hör blippet och klackarna klipperi kloppar mot golvet och tänker: un café så står det där. Även i ett trångt parkeringshus i centrala Milano står den bara där, espresso maskinen som de som lyckats parkera själva kan göra sig en espresso. Ah, exakt vad som behövs där och då. Sen, pulsen. Folket. Alternativen. Tempot.
Senare på dagen, dags att ta sig till Via Montebello 7, restaurangen La Fiorista, en pärla, maten utsökt utsökt, atmosfären perfekt. Att hämta ut bilen är idioti, jag har ju en plats. Ställer mig i taxikö, trängs med afterworkare främst. En donna tränger sig, värsta kakafonin utbryter. Jag viftar lika hejvilt jag. Tillslut är det min tur och jag och gänget bakom mig säger självklart trevlig kväll till varandra. Vi har ju utfajtat ett mindre krig tillsammans. Vi är polare. Jag är en latinare i hjärtat. No doubt.
fredag, februari 22, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Innergård, bokaffär ovanpå, galleri invid... Det låter FÖR mysigt. Fast i dag skiner faktiskt solen i Stockholm och jag ska äta lunch på Bonnier Konsthall...kanske kan ge en liten uns känning av det du beskriver...Nä tror inte det.
He,jag bodde på Via Montebello (tror det var nr 9) i Firenze. :)
Happy Muffin - jodå, säkert : )
Sunflower - Är det sant! Kul : )
Skicka en kommentar