Tjena hej ciao ciao

Jag har haft två urtypiska svenskt versus italienskt samtal idag. Måste få ner detta i print. För minnenas skull. Hur olika vi är, kulturerna. Och hur jag "kamelontar" emellan dem.

Jag och min supergoa svenska väninna pratar (i telefon):
-Hej hur är det!?
-Åh som alltid, så jäkla trött och sliten, jobb jobb, men skit i det blablabla, åh nu ringer det på den andra, måste sticka, hörs snart, sorry, puss. Ingen av oss tycker det är konstigt att bli avbrutna, det är ju...normalt, vi chitchatar ju bara.... Hon är jag. Dvs så är jag när jag är i Stockholm. Utan tvekan.

Jag och min italienska väninna pratar vid skolan, hon ser verkligen trött ut just idag:
-Ciao come stai?!
-Bene, idag har jag en fantastisk lunch att se fram emot, önskar jag kunde ta med dig, ljuvlig kock! Härliga människor med, dem måste du träffa! Se här, jag har merenda (mellis) till barnen dina, tänkte att de kanske vilja testa detta. (hur hinner hon tänka på det!?)
-Härligt och tack! Ta med en doggybag från lunchen skämtar jag eftersom italienarna tycker det är fruktansvärt med doggybag. Du ser trött ut min vän, hänt något? Frågar jag försiktigt.
-Ha ha bella, nej då inte alls. Allt är som vanligt. Hon ler stort. Du vet, barnen vaknar på natten och själv försöker man få plats i sängen. Om så bara en kudde vore ledig, hon skrattar.

Min mobil ringer medan vi pratar. Vi båda nonchar den som den naturligaste sak. Vi har inte pratat färdigt ännu. Själv låtsas jag bara se så där cool ut när den ringer. Får jobba hårt med att inte kika om det är superviktigt, viktigt eller kan vänta. Alla får ju ändå vänta. Vi har ju inte pratat färdigt. Och jag njuter av att lyckas se henne klart i ögonen och skiljas normalt och inte pga det brinner i varenda jäkla hörn.

Det blir lång helg. Maken och jag ska bort måndag till tisdag. Bara vi... Vart? Till en alptopp. Och det är 20 graders löfte hela helgen. Här i dalen då. Hade tänkt att traska runt i ett par gråa jeans och en parkas idag, men posten tyckte det var fånigt tidigt. Uppenbarligen.