8 år och organisatör

Petra skriver om en 8 åring med ett helt annat öde än vår snart 8 åring. Det får mig att vilja adoptera varenda flicka i Jemen. Jag känner mig så ofta som om jag hade handfängsel och inte kan röra mig när jag får sådana insikter. Varför visste jag inte, varför gör vi inte något, vad kan man göra.

Men vilket mod, vilken organisatör. Vilken stjärna. Vilket underbart leende hon bjuder på, trots allt som hänt henne.

Vi har länge pratat om att adpotera. Men i det land vi bor i idag är inte lätt. Eller svaret vi fick; det går inte. Maken var för gammal med sina 41 år.

Vår 8 åring visade sig vara en organisatör igår, hon med, av annat slag. Men deras öden är så olika. Det känns värt att ställa dem bredvid varandra. Hon kom sist ut ur klassen, alla barnen hade gått, men hon hade två väninnor med sig. Den som kommer sist ut ligger efter här, det vet alla. Hon kom ut med ett stort smil. Vi har dekorerat hela klassrummet mamma, imorgon fyller fröken år!!!

Jag fick se. De hade ritat blommor och hjärtan och skrivit grattis fröken i stora färggranna bokstäver. De hade gjort så fint på katedern med små lappar och ställt i ordning allt finfint.

Sen började det. Mamma får jag ringa på din mobil. Jag måste kolla att Martina kommer ihåg. Hon ringer 4 olika klasskompisar och dirigerar uppgifter. Jag var helt paff. Har aldrig sett denna sida hos henne förut. Hon bad att få gå och köpa blommor. Hon valde Gerbera och någon vit fin blomma som såg ut som klockor. Jag är usel på blommor så den beskrivningen får räcka. I transparent papper tack sa hon. Sen målade hon och hennes väninnor vackra kort.

Imorse blev jag helt paff. Lilla H smilade stort. Klassrummet var dekorerat med en hel buffé! Kakor, tårtor, plastglas och tallrikar tom bestick också H:s blommor. Vilken fin klass, vilka 8 åringar!!!