som kan beskriva tragedin som lamslår så många idag. Ändå vill jag kommentera den. Jag tänker så på hennes familj. Hennes mamma. Och det är så svårt att ta in och förstå. Bara en liten flisa av min sorg gör ont. Hur ska då hennes kännas?
Varför fick inte Engla cykla hela vägen hem den dagen. Varför.
Jag skrev tidigare att man måste leva vidare. Man måste visa barnen att världen inte bara är grym. Nu ska jag ta tag i de tankarna igen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ja, det vore synd om barnen ska duka under av rädsla. Men det är så oerhört sorgligt det som hänt.
Vilken tragedi. Jag börjar gråta så fort jag tänker på det.
Ankie - fruktansvärt....
Vera - man berörs så och jag känner mig så tacksam för att ha de mina som väsnas runt om mig just nu.
Det är så fruktansvärt. Jag har inte ens ord...
Tack för din kommentar hos mig idag, men jag valde att ta bort inlägget. Kändes meningslöst. Vi är många som tänder ett ljus kl 21.00 i kväll och ställer i fönstret för Engla och hennes familj. Gör det ni också...
Sara - precis så...
Ankie - jag kände detsamma tidigt imorse. Sen kände jag att nej ngt måste jag skriva. Men för vad det nu är värt.....
Det ar sa hemskt-hemskt-hemskt. Det finns visst ingen trygghet langre. Inte ens i ett litet samhalle i Sverige.
Da och da tanker jag pa hur Englas foraldrar maste ha det, och jag varker inuti - det ar sa oforstaerligt.
De hade pratat om Engla i skolan och barnen kändes trygga när de kom hem igår tyckte. Lilleman konstaterade stolt att han inte skulle följa med någon okänd för allt lego och godis i världen ;) Ja... det kändes i allafall rätt skönt mitt i min oro.
Skicka en kommentar