Älskade unge

Jag saknar de små liven enormt! Det är bitterljuvt att vara förälder. Nää. Bittert är det fasiken inte. Det är.... en känslomässig utmaning, continiously.... Och inte blir det väl lättare ju äldre de blir? Nä, tänkte väl det.

När lilla H kavat och bestämt absolut skulle iväg på skidläger 7 år gammal led jag i tysthet hela dagarna. När hon ringde på kvällen jublade jag så högt att hon sa att jag skadade hennes öra... Fast hon sa det med ett skratt. Ljuvliga självständiga unge!

Det sista lille O sa, som istället helst är nära nära mig, var: - mamma får jag inte ge dig långa kramar på 4 dagar, är det 4?!?

I natt sover den lilla känsliga men uberkavata hos kompis. Såklart. Varje tillfälle till roligheter kniper hon. I natt sover lille O med sin pappa, kramandes sin mammas kudde. På så sätt har vi kommit på att vi iaf kramas lite. Om man tänker sig det så känns det så. Att sova hos andra eller åka på skidläger intresserar honom inte det minsta.

Och vi finns alltid i varandras hjärtan..Det mantrar vi ofta högt när det behövs lite kärlek fast vi inte kan ta i eller se varandra. Så blåser vi kärlek via stjärnorna, godnattpussar och kramar. I tysthet skickade jag iväg en hel drös till lilla H som jag inte pratat med ikväll. Och jag vet att hon gjort detsamma, faktumet gör mig barnsligt lycklig. Älskade ungar.