Jag går en hel del på magkänsla. Det hus vi bor i idag är fantastiskt på många sätt. Men det är inte "vi". Det är stort, det är öppen planlösning. Men det är inte vi. Den har fantastisk fantastisk utsikt. Ok, den lever jag gärna med. Den ligger på ett berg som man kör upp och ned för, upp och ned för. Barnen leker i en park precis invid, men vår trädgård är söt och go men ack så svårtillgänglig. Att leka på gatan går inte, att cykla går inte här uppe hos oss, om man är rädd om livet vill säga. Jag gillar egentligen inte stora hus.
Vi har tittat på lägenhet nere i stan. Hittat en pärla. Den ligger vid vattenstråket med en ljuvlig och stor terass, allra högst upp med stockar och en hiss som går direkt upp i hallen. Den är inte renoverad. Egentligen är det skitfult där inne. Den är egentligen ett rum för liten för oss. Utanför ljuder restaurang livet. Vi kan gå och cykla till skolan, vi kan ta ett kvällsdopp i sjön. Barnen kan själva gå ut och över den lilla lilla bilvägen som finns mellan huset och vattnet till en lekpark. Jag kan knalla till posten. Med lägenheten kommer ett garage. Vi är bara så kära. Vi är egentligen lägenhetsmänniskor, maken och jag. Jag kan lätt leva utan trädgård! Det är läget som är så ljuvligt, utsikten har vi kvar men det är en lägenhet och downsizing for oss. Här vill jag definitivt bo när jag blir gammal sa maken. Så kände jag med. En livslång investering. Väggarna omfamnade mig. Ett rum kändes som ett i Cernobbio, där fanns ngt vänligt som log. Som ville att vi skulle flytta in.
Kan man flytta med barn till lägenhet ifrån hus eller tycker de att det är pest att inte kunna gå ut själva ? Jag menar går de ändå ut själva i timmar i trädgården? Kan jag hänga på dem en mobil och parken som jag har full överblick över skicka iväg dem själva? Eller är de för små? Kommer de att ogilla oss om de måste dela sovrum, även om det är riktigt stort?
På något sätt känner jag att mindre ytor tilltalar mig. Lägenheten är så smart planerad att man ändå kan stänga en dörr om sig och vara ifred. Lägenheten är orenoverad. Att renovera tvivlar jag på att vi har råd med. Ändå känns det så tilltalande. Är jag galen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Låter ju underbart. Ibland säger det bara klick!
Tycker inte alls det låter galet, trots att jag inte är en lägenhetsmänniska utan fullt ut en hustyp ;)
Visst är trädgård bra men tror barnen uppskattar mer en lekpark. Det är ju där kompisarna finns! Du kan ju ha koll på barnen när de bara är över gatan. Sedan finns säkert andra föräldrar så man hjälps åt.
Lätt med sysselsättning för barnen, utsikten får ni o är den välplanerad sä är det ju toppen. "Dela" rum kan man göra på många sätt om rummet dessutom är stort. Bokhyllor, draperier etc.
Så gå på magkänsla!!
Kram o lycka till, mailar dig ;)
Vi flyttade från villa till lägenhet och det var det bästa jag gjort. Ok, jag erkänner att det var ett kort gästspel som husägare. Jag vantrivdes där. Längtade tillbaka till stan, restauranger, folkvimmel och liv. Allt utanför dörren. Och barnen ställde om sig hur snabbt som helst. Tvillingarna delar rum (men de gjorde de i villan också), dottern har ett litet rum som hon älskar och ja, egentligen har vi också ett rum för lite. Men det spelar ingen roll, för vi älskar lägenheten och området.
Man ska följa sin magkänsla.
Även jag tror på magkänslan. Så var det när vi bestämde oss för den lägenhet vi bor i. Känner ni så när ni är i lägenheten tror jag att den är rätt för er. Trädgård är mysigt, men en terass låter ju underbar och dessutom lekpark nära. När barnen är lite större är ändå en trädgård för liten för att räcka till. Jag tror att man ska gå efter vad man själv trivs med! Spännande att höra fortsättning.
Skriver under på magkänsla. Jag gillar dock space och egen tomt, men man skall def gå på magkänsla :)
Jag tycker att det låter jättemysigt med lägenheten, och visst ska man gå på sin magkänsla :-) Bor i hus nu men trivdes också jättebra i lägenhet, och för barnen verkar det inte heller spela nån roll. Jag skulle nog satsa om jag kände så starkt för det som du verkargöra ;-)
Ibland märks det så tydligt när man kommer "hem". Det kan vara fult och muggigt men man passar in och känner lycka. Den magkänslan ska man verkligen gå på, den är guld värd och den försvinner inte!
Och så här tycker jag: Vi flyttade fr stora huset i fina Bromma till lägenhet. Ett helt fantastiskt byte. Allt blev bättre, och på altanen kan buskar och träd frodas och måstena har kraftigt skurits ner. Att följa sin intuition och strunta i vad man bör göra är det viktigaste. Man känner alltid sig själv bäst och det är ju till sist man själv som ska leva livet man valt!
Alla - tack för era kommentarer. Vi räknar och räknar och funderar och funderar så länge :)
Precis som de andra som kommenterat här tror jag att man ska gå på magkänslan. När jag hittade min nuvarande lägenhet kände jag direkt att "här kommer jag att trivas" och det blev så. Alla trivs inte med att bo i hus, fast många verka anse att "det bör man göra" om man har barn. Tänk efter vilka faktorer som är viktiga för just er familj, och gå efter det. Sedan kanske man kan flytta igen om det skulle visa sig att valet var fel.
/Anna
Det där huset i Bromma då...? ;-)
Skicka en kommentar