fick jag av henne. En kort sekund varade ögonkontakten. Det jag såg var smärta. Lilla vän kom och värm dig hos mig. Jag tar dig an.
Varför känner man så för vissa. Och andra mindre. Även fast de känns och berörs.
Jag köpte henne en te. Jag satte mig ner. Väldigt burdurst. Att tränga sig på andras privata sfär så. Det var hennes bord. Hennes plats.
Hon log inte. Men ögonen tackade. Jag frågade om jag fick låna tidningen på hennes bord medan jag drack min macchiato. Jag tog mig plats hos henne. Hon sa ja. Hon snuddade min hand. Oavsiktligt. Igen såg hennes ögon in i mina. Vem är du hörde jag mig själv säga på ett främmande språk. Då log hon.
Nu har jag hennes nummer. Imorgon tar vi vår morgon kaffe tillsammans. Hon går dit varje dag. Jag tror mig ha funnit en mer än intressant livshistoria, varje dag kanske jag får en ny glimt av den. Kanske lättar hennes smärta genom att sätta ord på den. Varje dag kanske jag delar min med henne. Eller så inte.
Jag hade rätt. Hon dricker helst te. Imorgon då jag kommer misstänker jag starkt att där redan står en rykande macchiato på vårt bord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Nämen åh... är det sant?! Fantastiskt och modigt av dig!
Ankie - ibland tänker jag inte, bara gör... Det gav så mycket!
Så jädra bra av dig. Härligt, jag blir rörd over here... :)
kram
Tusan så bra du skriver!!... sitter här o bara väntar på mer. Det här kunde vara början på en bok ;)
Kram
Annie - : ) Men galet, att bara äva fram en te sådär. Kallas kanske instikt, när man tar plats i andras "rum"? kram
Dubbelörnen - tack vännen!!! Kanske blir det det...Hela hon lyser och jag fylls med skrivarlust!
Tänk om fler vågade! (och kanon bra skrivet)
Ser fram emot fortsättningen...
Stumpan - tack Stumpan :)
Sara - Jag med :O
Genom att våga vinner man. Och när det bara blir, är det ju som bäst...
Så ... mänskligt! Jag förstår att det måste ha gett mycket.
Anna - japp oftast. Om inte annat inte mer än lite stolthet att förlora....
Jessika - : )
Oj, imponerande och modigt. Att se henne och att sätta sig ner där. Det låter som inledningen till en spännande historia :)
Ser fram emot ditt manus, du är så bra på att skriva.
Camilla - åh stort tack, dt värmer verkligen. Så slås jag av att jag skriver som bäst när jag inte tänker, bara förmedlar....
Ja, det låter som inledningen till en bok.
Livshistorier fascinerar mig oerhört. Spänd förväntan på fortsättningen ...
Skicka en kommentar