Fru Ming

Jag blundade och njöt av att sitta utomhus. Solen var obarmhärtigt varm. Jag satt på en liten rund stål stol med en gul nött dyna på, med ryggen emot cafeéts vita knottriga vägg. Tack vare en hängande balkong ovanför fick jag lite efterlängtad skugga. Runt om mig fördes diverse högljudda konversationer. Italienska, detta vackra språk, tänkte jag, de små koderna i språket börjar äntligen lossna. Jag förstår och kan följa. Jag konstaterar med ett leende där jag sitter och väntar in min väninna, att ett språk måste vara som en danspartner, antingen kan man följa eller så stapplar man runt och kliver betydelser och osynliga koder på tårna.

-Ciao cara hör jag och får en klapp på kinden. Jag öppnar ögonen och ler emot Chao Ming som ser ut som ett åskmoln.

-Trafiken säger hon. Italienarna kör över en så fort man kliver ut på gatan.

-Men du är ju här och inte överkörd ler jag.

-Hade det inte varit för att jag är så snabbfotad så hade jag varit mosad. Hon talar säkert sanning. Jag har själv sett henne kliva ut mitt i gatan med livet som insats. Obekymmrat stolt med kliv som äger.

-Vad stod det i brevet undrade jag nyfiket medan vi drack vårt svarta te.

-Varför har du inte berättat att du är gravid, undrade hon och la en hand på min mage.

-Därför att jag inte gått så långt ännu. Men det syns, jag vet.

-Det är en pojke svarar hon. Mer säger hon inte. Ögonen talar mer än hennes mun.

Kyparen tog ett fumligt steg emot oss, te och kaffe spills ut, det droppar om den gula kantstötta brickan. Ingen notis tar han om det. Serverar som om kopparna vore fyllda och meddelar att han har en dålig dag. Det är så besynnerlig dålig service fast vi är stamgäster.Vi skrattar oblygt och lättat, samtalsämnet var för tungt att föra vidare. En persons smärta, en annans lycka.

-Min mamma vill att jag ska komma hem, säger hon när skrattet börjat ebba ut. Vi har inte pratat på två år och så ber hon mig att komma hem. Att tiden rämnar och att verkligheten trasar sönder min framtid. Vi satt tysta ett tag.

-Min man hade rätt, fortsätter hon utan att sätta det i sammanhang. Man måste gemensamt ta ansvar.

-Är du gift?

-Ja, med mitt barns pappa. Vart de nu är. Chao Ming såg ner i bordet och talade tyst, hennes axlar tappade sin vanliga stolta hållning.

-Mitt fokus är oklart sa han till mig. Och nu måste jag lära mig hantera min längtan. Lämna mig aldrig sa han.

-Men ni har ingen kontakt?

-Jag får kort ibland, men han skriver inget. En gång ringde han och sa att de snart kommer hem igen. Det håller mig vid hopp. Med den rätta kärleken i medvetande finns inga hinder.... sa han till mig en gång.

Vi äter varsinn brioche under tystnad. Likt två fåglar pickar vi i oss dem. Tankarna är långt borta och sanningar svider. Förstrött får vi till slut i oss alla smulorna.

Då så, säger fru Ming :- nu ska jag kila. Och du min vän ska fundera ut det vackraste pojknamnet du känner till.

Kärleken är som en färgpalett, tänker jag där jag torkar bort smulor som ramlat ner på min växande mage. Där finns alla nyanser, i ett kort ögonblick kan de enkelt förändras ifrån rosa till rosenröd, för att till slut kanske bli nattsvart.